BRYSSEL.
Förr brukade CIA ha diskreta observatörer på EU:s toppmöten. Men EU-ledarna bör kanske hoppas att inga detaljrapporter från deras senaste träff i Bryssel når USA:s nästa president.
Det skulle inte stärka Europas aktier inför nästa års klimatförhandlingar.
EU behöver nämligen tala med en röst för att väcka respekt i världen. Såväl Washington som Moskva och Peking har genom åren visat betydande talang för att spela på motsättningar mellan unionens medlemsländer. Och midsommarhelgens toppmöte visade upp ett EU som inte bara hamnat i en av sina återkommande institutionella kriser utan också odlar interna gräl i världspolitiskt viktiga frågor.
De institutionella problemen är svåra nog. 2009 skulle bli ett år med en veritabel vårstädning av maskineriet i Bryssel. Med nya regelboken Lissabonfördraget på plats skulle EU få ett slags president, en ny utrikesbas med större befogenheter, och en ny kommissionsordförande med bättre förankring i det parlament som ska väljas i juni.
Nu vet ingen när de nya reglerna ska börja gälla eller ens om de någonsin gör det. Därmed vet ingen ens hur många EU-parlamentariker som ska väljas i juni. Fredrik Reinfeldt och hans medarbetare planerar sitt ordförandehalvår i EU utan att veta vilka beslutsregler som ska gälla i viktiga frågor eller om Reinfeldt ska dela ordförandejobbet med en ny EU-president.
Men till detta kommer sprickor i viktiga frågor. EU:s näste ordförande, franske presidenten Nicolas Sarkozy, råskällde på EU-kommissionen och särskilt på handelskommissionären Peter Mandelson. Det var nog Mandelsons linje i WTO-förhandlingarna som fått irländarna att rösta nej, sade Sarkozy.
Frankrike ingår tillsammans med Tjeckien och Sverige i den "trio" av länder som ska leda EU de närmaste 18 månaderna och som antagit ett gemensamt program för den perioden. Men trion var allt annat än samspelt vid det här toppmötet. Sverige och Frankrike visade olika ståndpunkter om EU:s säkerhetspolitiskt viktiga utvidgning, liksom i den klimatpolitiskt viktiga frågan om bensinskatter.
Då står det ändå i det gemensamma programmet att ordförandetrion ser det som en prioriterad fråga att nå beslut om en EU-lag om att minska koldioxidutsläppen från bilar.
Man ska dock aldrig underskatta EU:s förmåga att samla sig när det gäller och ta sig ur knepiga krislägen. I det sammanhanget var EU-kommissionens stora opinionsmätning bland de irländska väljarna (2.000 tillfrågade) intressant läsning. Men den visade också att inte bara de som röstade ja utan också de som röstade nej är varma anhängare av fortsatt irländskt EU-medlemskap.
Hela 80 procent av nejröstarna tycker att EU är bra för Irland. Och en stor del av dem som röstade nej gjorde det för att de hoppas att den irländska regeringen med deras nej i ryggen ska förhandla fram undantag i frågor de tycker är viktiga för Irland, som skatteregler, neutralitet och en fortsatt sträng abortlag. Det ansåg 76 procent av de väljare som röstade nej. (Att Irland sedan början av 90-talet har ett juridiskt bindande löfte att inget nuvarande eller framtida EU-fördrag ska tvinga Irland att liberalisera abortlagen är det uppenbarligen många som inte vet.)
Vilket innebär att en ny irländsk folkomröstning med nya löften inte innebär att man kör över de irländska väljarna - utan tvärtom gör som de ville.
Det öppnar åtminstone för en lösning av den akuta institutionella krisen, även om förtroendeklyftan mellan Bryssel och medborgarna finns kvar.
Den verkliga krisen kan visa sig vara EU-ledarnas oförmåga att stå enade i viktiga världspolitiska frågor. Fredrik Reinfeldt kommer att få slita hårt för att få EU att stå fast vid sin klimatpolitik inför de avgörande klimatförhandlingarna i slutet av nästa år.