Frågan som ställs i helsidesannonsen i New York Times är: "Tänk om Hamas fanns i ditt grannskap?" En karta visar hur missiler från andra sidan Hudsonfloden slår ner på Manhattan, i Queens och i Brooklyn. Läsarna uppmanas föreställa sig hur det skulle vara om deras egna familjer var måltavlor för attacker från Hamas raketer.
- Vi försöker förmedla skräcken hos människor som tvingas leva i rädsla för en daglig eldgivning, som aldrig vet när nästa anfall kan riktas mot deras familjer, säger Michael Salberg, internationell chef vid Anti-Defamation League, en organisation som arbetat med att bekämpa antisemitism sedan långt före den israeliska statens tillkomst.
Michael Salberg betonar vikten av att få ut det budskap om Israels rätt till självförsvar som Anti-Defamation League nu för fram i annonser och på andra sätt. Han konstaterar att en rad antisemitiska attacker registrerats och berättar att rapporter om flera incidenter just kommit in från Sverige.
Även om protester förekommer även i USA och den inhemska judiska opinionen är splittrad i frågan räknar dock Michael Salberg med fortsatt starkt amerikanskt stöd till Israel. Han oroas inte över det kommande presidentskiftet i Vita huset.
- Ändrade förutsättningar kan komma att kräva nya typer av diplomatiska initiativ. Men den historiska relationen mellan USA och Israel är väl förankrad, oavsett om vi har en republikansk eller demokratisk administration, säger han.
Det var den demokratiske presidenten Woodrow Wilson som aktivt bidrog till att bana väg för en judisk stat när han i fredsförhandlingarna efter första världskriget drev kravet på alla nationers rätt till självbestämmande. USA-kongressen uttalade också i början av 20-talet ett allmänt stöd för sionismen.
Det var senare en annan demokrat, Harry Truman, som såg till att USA var först med att erkänna Israel, bara minuter efter att självständigheten utropats 1948.
Trots starkt motstånd från sitt eget utrikesdepartement och dåvarande utrikesministern George Marshall, som befarade att USA:s intressen i Mellanöstern kunde äventyras, stod president Truman fast vid sin övertygelse att det efter Förintelsen var USA:s moraliska skyldighet att de facto omedelbart erkänna Israel som en självständig nation.
Stödet fortsatte, och under kalla kriget blev Israel en viktig bricka i USA:s kamp mot Sovjetunionen. Uppslutningen har varit stabil om än inte alltid villkorslös. 1956 grep president Dwight Eisenhower in i Suezkrisen för att stoppa ett israeliskt krig mot Egypten när Israel backades upp av Storbritannien och Frankrike. USA stod upp bakom Israel i krigen 1967 och 1973 men Richard Nixons utrikesminister Henry Kissinger pressade sedan Israel att ge tillbaka erövrade arabiska landområden, vilket längre fram under 70-talet bidrog till president Jimmy Carters Camp David-process och fredsavtalet mellan Israel och Egypten.
Under 80-talet upphöjde den republikanske presidenten Ronald Reagan Israels formella status till "ledande icke Natoallierad", vilket gav tillgång till mer sofistikerade amerikanska vapensystem. Men efterträdaren, den äldre George Bush, satte ökad press på Israel och kopplade lånegarantier till bosättningsstopp på Västbanken för att få fart på fredsprocessen med palestinierna.
Demokraten Bill Clinton engagerade sig på 90-talet djupt i arbetet med att få till ett fredsavtal men misslyckades i sista stund. George W Bush, däremot, ägnade inte mer än ett förstrött intresse åt fredsprocessen mellan Israel och palestinierna och ett senkommet försök ledde aldrig någonstans.
Bredden i det amerikanska stödet underströks när den nya USA-kongressen nyligen praktiskt taget enhälligt antog resolutioner i både senaten och representanthuset som lade skulden på Hamas för Gazakonflikten.
Kärnan i vad som kallas den israeliska lobbyn är Aipac, American Israel Public Affairs Committee, en officiellt registrerad lobbyingorganisation som kan mobilisera stora resurser för att på olika sätt utöva påtryckningar mot medlemmarna i USA-kongressen. En annan grupp, Conference of Presidents of Major Jewish Organisations, är mer specifikt inriktad på att påverka Vita huset. I en bredare bemärkelse är den israeliska lobbyn en koalition som inkluderar Anti-Defamation League och en rad andra organisationer som arbetar för israeliska intressen.
Under Gazakonflikten förmedlar Aipac och närstående grupper nu "talking points" till sympatisörer som därmed får underlag till ett handfast försvar av Israels militära operation som definieras som självförsvar i enlighet med artikel 51 i FN-stadgan. En del av materialet kommer direkt från utrikesministeriet i Jerusalem.
Den kanske mest genomgripande kritiken mot den israeliska lobbyns inflytande har förts fram i boken "The Israel Lobby and US Foreign Policy", där två utrikespolitiska experter, professorerna John Mearsheimer och Stephen Walt, hävdar att vad de betraktar som ett ensidigt stöd till Israel utgör ett hot mot USA:s egna säkerhetsintressen. De menar att en alltför mäktig israelisk lobby inte bara försvårar fred i Mellanöstern utan även lägger en grogrund för muslimsk terrorism mot USA, försvårar USA:s ansträngningar att stoppa Iran och andra länder från att skaffa kärnvapen och dessutom skapar onödiga risker för USA:s
energiförsörjning i och med att oljeimporten från Mellanöstern hamnar i farozonen.
Kritikens känslighet understryks av att boken mötts av en del mycket häftiga reaktioner, och författarna har i USA från en del håll beskyllts för antisemitism. Sådana anklagelser har avfärdats som oseriösa av mer balanserade bedömare, som Leslie Gelb, tidigare chef för tankesmedjan Council on Foreign Relations. Men han har samtidigt pekat på att den israeliska lobbyn trots allt inte får sin vilja igenom hur som helst.
USA:s lojalitet mot Israel har balanserats av ett stöd till moderata arabstater. Det ekonomiska bistånd på tre miljarder dollar som varje år går till Israel må vara höjt över alla ifrågasättanden. Men det gäller även de två miljarder biståndsdollar som går till Egypten. Inte bara Israel utan även Saudiarabien får köpa sofistikerade vapen från USA trots israeliska protester.
Oavsett vad Israel sagt har USA också i praktiken länge accepterat en tvåstatslösning med en egen självständig stat för palestinierna, en ståndpunkt som USA för första gången fört fram öppet med George W Bush som president.
Det finns mer vänsterinriktade lobbyinggrupper som J Street som utan att vackla i sitt stöd för den israeliska nationen kräver fred och är starkt kritiska till hur Israel nu agerar i Gaza. Relativt nybildade J Street vill vara en motvikt till Aipac och hävdar att det ligger i USA:s eget säkerhetspolitiska intresse att ge Mellanösternpolitiken en ny inriktning som tar mindre hänsyn till israeliska högerkrafter.
Det går heller inte att förklara USA:s starka stöd till Israel utan att inkludera betydelsen av USA:s kristna evangelikaler. Det är en grupp som beräknas omfatta minst 60 miljoner invånare eller runt 20 procent av befolkningen. För många av dem är det en självklarhet att försvara Israels rätt till bibliska områden som Judéen och Samarien.
Inom den politiskt inflytelserika kristna högern, som kunnat göra sin röst väl hörd i Vita huset under George W Bushs presidenttid, finns grupper som Christians United for Israel, en gräsrotsorganisation som under ledning av den kontroversielle pastorn John Hagee verkar för tätare band mellan kristendomen och Israel och som även aktivt stöder den israeliska lobbyn i USA.
Det finns till och med mindre fundamentalistiska kristna grupper som utifrån mer extrema bibeltolkningar hävdar att Israels nödvändiga expansion förebådar Messias återkomst och ett Armageddon, ett krig mot antikristna krafter där även judar måste dö eller konvertera till kristendomen. I en sådan vision är det inte så konstigt om krav från palestinier och muslimer i arabvärlden har svag genomslagskraft.