Kuppen i Honduras

När det här skrivs har utegångsförbud införts i huvudstaden Tegucigalpa, militären patrullerar gatorna och i praktiken råder undantagstillstånd i landet.

Den demokratiskt valde presidenten Manuel Zelaya befinner sig i landsflykt efter att ha väckts i ottan på söndagen och släpats ut i pyjamas av tungt beväpnad militär, som sedan satte honom på första bästa plan till Costa Rica.

Enligt radiostationen ELM ska minst en vakt ha dödats vid stormningen av presidentpalatset, flera regeringsmedlemmar har fängslats och många ledare för sociala rörelser efterlysts.

Oavsett vilka förevändningar den nya och av parlamentet utsedde presidenten Roberto Micheletti lägger fram är det därför omöjligt att dölja det uppenbara: att en statskupp har ägt rum.

Men är det då inte bara ännu en i raden av kupper i en av Centralamerikas ”bananrepubliker”? Nej. Under de senaste tjugo åren har Latinamerika tagit stora steg mot en konsolidering av demokratin och dess institutioner.

Många problem återstår förvisso, men de konflikter som under kalla kriget ofta utkämpades med vapen i hand har i dag blivit föremål för debatter i fria och allmänna val.
Det har bland annat lett till att en rad vänsterpresidenter kommit till makten i Latinamerika under det senaste decenniet. Manuel Zelaya är en av dem, om än inte den mest kände.

 Med rötterna i Honduras liberala parti har Zelaya successivt rört sig åt vänster de senaste åren. Han har anslutit landet till det regionala samarbetsprojektet ALBA (vars främsta tillskyndare är Venezuela och Kuba), riktat kritik mot USA:s roll i Latinamerika och kommit på kollisionskurs med många av sina gamla partikamrater och det konservativa politiska etablissemanget i Honduras.

Zelayas kritiker menar att han är en utpräglad populist som lovar mer än han håller och att hans egentliga mål varit att hålla sig kvar vid makten så länge som möjligt. Men vänsterretoriken och löftena om sociala reformer har gett honom stöd hos bonderörelsen och bland Honduras många fattiga invånare.

Utlösande för söndagens kupp var presidentens planer på att genomföra en rådgivande folkomröstning om att utlysa val till en grundlagsförsamling.

Folkomröstningen, som skulle ha ägt rum i söndags men som nu fick ställas in, stämplades som olaglig av såväl högsta domstolen som kongressen, där många av ledamöterna misstänker att Zelaya bara vill ändra författningen för att kunna ställa upp till omval som president.

Denna konflikt mellan dem som vill ha ett begränsat antal mandatperioder och dem som tror på att låta populära ledare regera vidare är inte unik för Honduras – tvärtom, den går igen i många länder på kontinenten. Men Honduras är det första land där dessa motsättningar lett till en statskupp sedan demokratiseringsprocessen satte i gång på allvar i Latinamerika.

Därför är det logiskt att de amerikanska staternas samarbetsorganisation, OAS, reagerat så kraftigt: man är rädda för en spridningseffekt, där militärer i andra länder ska finna inspiration i det som nu hänt.

Men det rör sig också i högsta grad om en konflikt mellan höger och vänster. Venezuelas president Hugo Chávez, hans kollega Mauricio Funes i El Salvador och många av de andra vänsterpresidenterna i Latinamerika ser kuppen som ett test på hur lätt det är att avsätta någon av dem.

Brösttonerna och vapenskramlet från Chávez sida är förmodligen främst ett sätt att påpeka allvaret i situationen för OAS. Men fungerar inte diplomatin är Chávez säkert heller inte främmande för att börja flyga trupper till sina allierade i Nicaragua och El Salvador.
Mycket talar dock för att den nya ledningen i Honduras tvingas backa innan det går så långt. Inte minst eftersom USA tagit tydlig ställning mot kuppmakarna.

Läs mer.

• Rätta artikeln
•  Textstorlek
• Skriv ut