Europeiska unionen berömmer sig av att vara den fredliga stormakten. Inte utan grund, förvisso: unionen föddes som ett fredsprojekt och har utan tvivel haft en lugnande verkan på en rad oroliga länder på den egna kontinenten som den tagit in eller knutit band med.
Möjligheten till fredlig utveckling i världen beror förstås också till stor del på annat än direkta mäklande insatser, som frihandel och bistånd, vilket är områden där EU också betraktas som en ”snäll” aktör.
Icke desto mindre har EU sedan början av 1990-talet haft en vidare ambition med denna ”mjuka makt”, nämligen att aktivt skapa fred i konflikthärdar. Att döma av en unik ny studie av en grupp freds- och konfliktforskare vid Uppsala universitet kan man beteckna fredsambitionerna som mycket snack och lite verkstad.
– EU lever inte upp till sin självbild som ett fredsprojekt, anser Emma Johansson, som är huvudredaktör för rapporten.
Medan 25 av EU:s 27 medlemsländer har engagerat sig militärt på ena sidan av kriget i Afghanistan var unionen 2009 inblandad som medlare eller hade fredsbevarande styrkor i blott 4 av världens 36 väpnade konflikter: Israel/Palestina, Georgien (två konflikter) och Tchad.
I Afghanistan är kontrasten tydlig mellan medlemsländernas omfattande militära engagemang och EU:s relativt lilla civila polisinsats, enligt Uppsalaforskarna, som tror att de dyra och komplicerade militärinsatserna prioriteras och riskerar att tränga undan fredsinsatser.
Länderna deltar inte i Afghanistankriget eller andra konflikter i EU:s namn utan i sina egna, men allt eftersom utrikessamarbetet i EU tätnar blir det allt svårare att skilja den ena rollen från den andra.
Ändå kan EU om det vill. Efter en svag inledning kom unionen på 1990-talet att ha en ledande medlarroll i Balkankrigen. EU avvärjde under svenskt ordförandeskap 2001 ett krigsutbrott i Makedonien.
– Historiskt har EU varit bra på att få slut på våld i fredsavtal, men man utnyttjar inte sin fulla potential, säger Emma Johansson till DN.se.
Med det nya Lissabonfördraget har EU utrustats med fler tänkbara fredsverktyg. Det finns en samlande utrikeschefspost – som för närvarande innehas av Catherine Ashton – och man håller på att bygga upp en särskild utrikestjänst, ett slags UD.
EU kan lättare än tidigare tillsätta särskilda sändebud för olika konflikter. Det finns i dag runt ett dussin, exempelvis för Afrika och Mellanöstern. Men de sitter ofta i Bryssel – och inte en enda av dessa eller de som tidigare utsetts är kvinna, konstateras i rapporten.
Verktyg finns alltså, liksom positiva historiskt exempel.
Hur borde EU då agera för att leva upp till sina egna fredsmäklande ambitioner?
– Vi föreslår en ny EU-doktrin för fredsbyggande, att man förstärker sändebudens roll och försöker ge arbetet mer resurser, säger Emma Johansson.
Konkret skulle man kunna förstärka sin fredsmäklande roll i Afghanistan, menar hon. Det skulle rent av kunna vara en fördel att medlemsländerna tidigare haft en partisk roll i kriget.
– Det finns forskning som visar det. Medlaren har då ett större intresse av hur utfallet blir. Parterna förstår det och de eventuella löften medlaren gör blir mer trovärdiga.