Förväntningarna från europeiskt håll var höga när Barack Obama flyttade in i Vita huset i januari 2009. Äntligen skulle det bli ordning på de transatlantiska relationerna efter de tunga åren med George W Bush.
Drygt ett år senare är det bara att konstatera att inte så mycket har förändrats i sak. Den stora skillnaden är umgängestonen - där Bushs retorik kunde präglas av en kompromisslös neokonservatism framstår Obama stundtals som en mjuk, reformvänlig europeisk liberal.
Men tonläge och ordval behöver inte vara detsamma som politik. I realiteten ligger mycket av den traditionella amerikanska utrikespolitiken kvar, styrd som den är av strategiska överväganden och intressen.
Bushadministrationens retorik om ett gammalt och nytt Europa - en följd av Irakkriget 2003 - har försvunnit med Obama. Men när det gäller frågor som dödstraffet och socialpolitik finns fortfarande en avgrund mellan USA och Europa, även om Obama med sin kontroversiella sjukförsäkringsreform möjligen närmat sig en europeisk modell.
Nato är ett kitt mellan kontinenterna, men samarbetet är satt under hård prövning i Afghanistan. Samtidigt finns en besvikelse i Europa över att Obama ägnat kontinenten så litet intresse. Han har förvisso gjort några korta besök, men har till exempel tackat nej till att närvara vid toppmötet mellan EU och USA i Madrid senare i vår.
Inte heller har Obama skaffat sig någon förtrogen bland de europeiska ledarna, i stil med den nära relation som odlades mellan Bush och Tony Blair.
Det ljumma intresset för Europa har sina förklaringar. Europa är inte längre den storpolitiska arena det var under det kalla kriget, och även om EU är en ekonomisk stormakt riktas mycket av det amerikanska intresset mot det snabbt växande Asien.
En annan faktor i de transatlantiska relationerna är att Europa fortfarande talar med flera tungor. Trots Lissabonfördrag och ett stärkt EU har amerikanerna svårt att se Europa som en politisk enhet.
Det finns en anekdot om hur USA:s dåvarande utrikesminister Henry Kissinger på 70-talet i raljerande ton frågade efter telefonnumret till Europa. Obama kan med visst fog ställa samma fråga i dag. Visserligen har EU numera en utrikesminister i Bryssel, men det är knappast dit Washington vänder sig när det ska talas allvar. I ett amerikanskt perspektiv är London, Paris och Berlin fortfarande mycket viktigare än Bryssel.
Det är ett faktum som borgar för ett stort mått av bilaterala inslag i de transatlantiska relationerna även framgent.