Den undersökning som gjorde de brittiska försökspersonerna sjuka var en så kallad fas I-prövning. Det innebär att det var första gången substansen TGN 1412 testades på människor.
Innan läkemedelsubstansen nått så långt som till fas I, har den redan genomgått omfattande så kallad preklinisk forskning. Forskarna kan till exempel testa effekten i olika försök i provrör eller på mänskliga celler. Men innan en läkemedelssubstans ges till människor måste den även ha testats på försöksdjur.
Det kan kanske tyckas konstigt att människor kan få en så allvarlig reaktion som den som drabbade de sex männen i London när substansen redan är testad på djur. Men djur är inte människor och deras reaktioner på läkemedel går inte att översätta till människor rakt av. Det som fungerar på djur fungerar inte alltid på människor och det som inte fungerar på djur fungerar ibland alldeles utmärkt på människor.
Endast en av tjugo substanser som fungerar i djurmodeller når ända fram till ett läkemedel på marknaden. Och omvänt höll till exempel magsårsläkemedlet Losec på att skrotas för att det gav oacceptabla biverkningar när det testades på en viss hundras.
Därför måste substanser som ska testas på människor alltid först ha testats på minst två djurarter och helst i dubbel dos och dubbelt så länge som det är tänkt att människorna ska få det. Men inte ens det räcker alltså ibland.
På samma sätt är forskningsrapporter om nya läkemedelseffekter på försöksdjur av mycket begränsat värde för att avgöra hur det kommer att fungerar när behandlingen provas på människor. Att laboratoriemöss har botats ifrån en viss sjukdom innebär med andra ord inte att en bot för människor är nära förestående.