Joseph Korir tvingades betala ett högt pris för att han inte ville delta i striderna som rasade i hans hemby Chepilat i västra Kenya för ett år sedan. Född kalenjin men med en fru från folkgruppen kisii vägrade han välja sida när de två grupperna drabbade samman i en dryg veckas våldsamheter, som slutade med att hela byns kärna brändes ned och flera bybor dödades.
- Jag var helt säker på att jag skulle dö, berättar han om sekunderna då han omringades av en beväpnad mobb med män från kalenjinsidan som hotade slå ihjäl honom med machetes och klubbor.
DN-fotografen Paul Hansen fångade ögonblicket i en bild som väckte starka reaktioner från flera läsare. Nästan ett år senare talar Joseph Korir mycket allvarligt om händelsen, men skrattar senare glatt tillsammans med sin fru Beatrice och yngsta dottern Bridgit.
- Jag tittade runt omkring mig och sökte efter ett sätt att fly, men de hade omringat mig. Till slut kom en äldre kalenjinledare och sade åt dem att släppa mig, berättar han.
Våldsamheterna i fjol, som följde på det omtvistade valet i Kenya i december 2007, överraskade många. I ett slag tycktes det som om det forna turistparadiset och ett av Afrikas politiska och ekonomiska föredömen fullständigt imploderat i blodiga konflikter. Först drabbade oppositionsanhängare samman med polis, sedan färgades våldsamheterna av etniska motsättningar. Minst ett tusen männi-skor dödades och hundratusentals fördrevs från sina hem.
Medan president Mwai Kibaki och oppositionsledaren Raila Odinga tvistade om vem som hade rätten till den politiska makten i landet spred sig laglösheten, och forna vänner och grannar vände sig mot varandra. Samtidigt som Joseph Korir bad för sitt liv stod stora delar av Chepilat i brand, liksom många andra byar och samhällen i framför allt provinsen Rift Valley.
Många av byggnaderna längs huvudvägen i Chepilat ligger fortfarande i aska, men bakom den nedbrända läkarstationen och en förstörd skola håller 31-årige Bethuel Twaya och vänner på att mura upp en ny länga hus när DN gör ett återbesök knappt ett år senare.
- Vi har fått lite hjälp från staten, men jag hade också en del tegel från tidigare och har fått bidrag från släktingar, säger Bethuel Twaya.
Flera av dem som fördrevs från sina hem under våldsamheterna har ännu inte flyttat hem igen. Enligt FN lever fortfarande cirka 45.000 internflyktingar i olika slags läger i Kenya, och många andra bor hos släkt och vänner.
Våldsamheterna tog stopp först när Kibaki och Odinga i slutet av februari i fjol enades om att bilda en samlingsregering, med den förstnämnde som president och den andre som premiärminister, efter medling av förre FN-chefen Kofi Annan.
Samarbetet har präglats av spänningar, och regeringen sattes under hård press i oktober i fjol då domare Philip Waki släppte en utredning om politisk inblandning i våldsamheterna efter valet.
I samband med att Waki offentliggjorde rapporten lämnade han över ett förseglat brev till Annan med namnen på ett antal högt uppsatta politiker, poliser och andra dignitärer som är misstänkta för att ha drivit på våldsamheterna efter valet. Om inte regeringen tillsätter en tribunal för att ställa de ansvariga till svars före den sista februari i år har Annan i uppgift att lämna över listan till Internationella brottmålsdomstolen, ICC, i Haag.
På listan sägs finnas sex regeringsministrar, varav fem från forna oppositionspartiet Orange democratic movement, ODM. De antas vara i huvudsak från Rift Valley, och framför allt från folkgruppen kalenjin. Wakirapporten orsakade därmed nästan omedelbart osämja inom ODM, när en stor del av partiets parlamentsledamöter, särskilt från Rift Valley, motsatte sig rapportens implementering till skillnad från partiledaren Odinga.
Efter en helomvändning från de revolterande ledamöterna ser det dock ut som att en tribunal nu i stället är på väg att tillsättas, och parlamentet väntas ta beslut i frågan senast den 30 januari.
Det lagförslag som politikerna diskuterar enligt lokala medier ser dock ut att etablera en ganska svag juridisk process, där få politiker lär fällas eller tvingas lämna sina jobb. Lokala människorättsorganisationer varnar för att en verkningslös tribunal kommer att spä på de problem som ledde till våldsamheterna i fjol.
- Jag tror det finns en risk för att Kenya får samma problem igen inför nästa val 2012, men det beror väldigt mycket på hur den här tribunalen genomförs. Om folk uppfattar det som att politikerna manipulerat tribunalen i egenintresse är den risken väldigt stor. Det kommer att tolkas som att våld belönas, inte bestraffas, säger Anders Sjögren, svensk statsvetare vid universitetet i Nairobi.
I byn Chepilat går meningarna isär om hur våldsamheterna i fjol bör hanteras juridiskt. Lazarus Ruto, vars fotostudio brändes ned till grunden, anser att det är absolut nödvändigt för Kenyas framtid att de ytterst ansvariga ställs inför rätta. Annars finns risk att samma sak snart händer igen, tror han.
- Wakirapporten är en bra rapport, de har ordentliga bevis och kom hit och intervjuade oss, säger han.
Betty Chebet Keter, vars hus fungerade som kalenjinsidans bas under striderna i Chepilat, spår i stället att en tribunal kommer att skapa nya motsättningar. Liksom många andra kalenjin anser hon att våldet i grund och botten växte ur ett mångårigt missnöje bland kalenjin med att folkgrupper som kisii och kikuyu med statliga subventioner köpte upp tidigare kolonialiserad kalenjinmark i Rift Valley vid Kenyas självständighet. Wakirapporten och den stundande rättsprocessen ser hon som en hetsjakt på kalenjinfolkets politiker.
- Wakis folk kom aldrig hit och pratade med oss, så vad som står i den där rapporten tror jag inte är positivt utan negativt, säger 42-åriga Betty Chebet Keter.
Medan många Chepilatbor ur båda folkgrupper hävdar att de förlåtit varandra och att det råder fred i byn är det uppenbart att allt inte är frid och fröjd.
- Det finns fortfarande en viss rädsla i byn, så kisii och kalenjin passerar inte en särskild gräns, huvudvägen som går tvärs genom byn, berättar Joseph Korir.
Han skulle gärna vilja att de män som så när dödade honom för ett år sedan ställs inför rätta en dag, men tror inte det är möjligt.
- Jag vet inte vilka de är. Jag såg dem, men de slog mig så illa att jag inte kan minnas i dag, säger han.