Svårt värva rekryter till USA:s armé

Men tio sportklädda ungdomar, sju grabbar och tre tjejer, har i alla fall funnit vägen till arméns lokaler denna tisdagskväll.

Under ledning av sergeant Jeremy Lines övar de exercis i den glödande aftonsolen. Sergeantens smällande kommanoord blandas med irländsk musik som läcker ut från dansstudion och med bullret från den malande trafiken från motorleden intill.

Krigen i Irak och Afghanistan tär alltmer på den amerikanska försvarsmakten. Det behövs fler soldater. I år väntas armén rekrytera 80.000 nya soldater i aktiv tjänst samt 26.500 reservister.

Men intresset från USA:s unga att låta sig värvas har inte ökat i motsvarande grad. Och bara tre av tio amerikanska ungdomar klarar arméns antagningskrav fullt ut. För att fylla de kvoter som försvarshögkvarteret Pentagon satt upp tvingas därför rekryterarna att sänka kraven.

De måste godta fler soldater som inte har high school-examen, som har varit i klammeri med rättvisan eller som inte fullt ut uppfyller de fysiska krav som ställs.

Ungdomarna som drillas i Manchester är alla villiga att skriva på kontraktet för fyra års tjänstgöring i armén, men de har inte klarat kraven. I de flesta fallen beror det på bristande fysik. Därför erbjuds de att delta i ett så kallat delayed entry program, "fördröjt inträde".

Under ett års tid har de möjlighet att under rekryterarnas ledning träna upp sig för att klara fystestet. Det handlar om att göra ett visst antal armhävningar och situps, samt att springa två miles (3,2 kilometer) på en viss tid. Kraven varierar med ålder och kön.

Efter en halvtimmes drillning beordras uppsittning i en minibuss. Ungdomarna åker till ett närbeläget friluftsområde där de ska springa en femkilometersbana.

Artonåriga Britney Tripp har spräckt sulan på sin ena gympasko och slipper löpningen. I stället får hon träna armhävningar och situps på egen hand. Hon tycks fast besluten att bättra på sina resultat så att hon kan "skeppas ut", som termen lyder.

Första anhalten blir i så fall det tio veckor långa träningslägret, "boot camp". Därefter kan det mycket väl bli kommendering till något av de krig som USA är inblandat i.

-Visst är jag medveten om att jag kan hamna i Irak eller Afghanistan. Och uppriktigt sagt är det något som oroar mig. Men jag vill verkligen tjänstgöra i armén, så jag är beredd att ta risken att hamna där. Förresten sätter de nog inte in kvinnor i stridande förband, säger Britney Tripp.

Hennes stora förebild är farbrodern arméveteranen, som hon tidvis vuxit upp hos.
-Jag vill bli som han. Och jag vill inte fastna här i Saint Louis på något dåligt betalt servicejobb. Armén har bra villkor, man får se sig om i världen och så har man semester varje år, säger hon.

Lanny Parks är lite äldre än de övriga, med ett en smula fårat ansikte och allvarlig uppsyn. Han har avtjänat sju och ett halvt år i fängelse, vilket egentligen skulle diskvalificera honom för att söka armétjänst.

Men han har möjligheten att delta i det fördröjda inträdesprogrammet under ett helt år. Därefter avgör rekryterare och intagningsnämnd om han ska ges dispens.

-Jag vill verkligen ändra mitt liv. Armén skulle ge den stadga som jag behöver. Och jag är inte rädd för att hamna i Irak, tvärtom. Jag tror att jag skulle kunna göra en insats där, säger Parks med eftertryck.

För sergeant Se'Schaun Taft, som är befälhavare för rekryteringsstationen i Manchester, är män som Lanny Parks något av ett dilemma.

Varje man och kvinna behövs för att fylla rekryteringskvoterna. Sergeant Tafts överordnade i US army recruiting command håller noga reda på hur många rekryter var och en av landets 1.600 rekryteringskontor levererar.

-Vi hamnade på 88 man minus förra året. Då kan det vara frestande att släppa in sådana som gärna vill låta sig värvas men som inte har rätt bakgrund. Men så kan vi inte jobba, säger Taft när vi pratar med honom sedan ungdomarna gjort kväll.

Efter att de stått i givakt och gemensamt avgivit soldateden, "Soldier's creed", som börjar: "I am an American soldier. I am a warrior and a member of a team." ("Jag är en amerikansk soldat. Jag är en krigare och medlem i en grupp.")

-Armén får ju inte bli någon sista utväg eller räddningsplanka. Det vore inte bra för ryktet, säger Siegfried Tiegs, en annan av rekryterarna. Han tillägger:

-Ska man vara krass så kommer vi att få hjälp av lågkonjunkturen. Ökad arbetslöshet gör att fler unga ser en karriär inom försvarsmakten som ett alternativ.

Tidigare samma dag besökte vi vapenbröderna i marinkåren, i porten intill. Marinen har hårdare krav än armén på stark fysik. Men trots de tuffare inträdeskraven har kontoret i Manchester klarat rekryteringsmålen, säger distriktsbefälhavaren, major Scott Payne:
-Vi har en delvis annan rekryteringsbas än armén. Till oss söker sig ungdomar som vill ha en utmaning.

Jag frågar om krigen i Irak och Afghanistan inte hämmat rekryteringen men får en förintande blick från major Payne:

-Nej, trots att ni i medierna gör allt vad ni kan för att få vår närvaro där att framstå som orättfärdig, så finns det tillräckligt många amerikanska ungdomar som fortfarande är patrioter.

Efter viss övertalning får vi tillåtelse att följa med en av fältrekryterarna. Majorens motvilja beror på att rekryterarnas arbetsmetoder ifrågasätts: minns Michael Moores film "Fahrenheit 9/11", som visar skrupelfria och ihärdiga rekryterare som antastar omisstänksamma ungdomar på gatan.

Och ganska nyligen hade en teve-station i Saint Louis ett inslag med en dold kamera där en av försvarets rekryterare säger till en tveksam ung man: "Irak är ändå inte farligare att vara i än downtown Saint Louis."

Men Timotheus Lawton, som vi följer med på hans dagliga runda, är allt annat än påflugen.

-Det är inte min stil att hoppa på folk. Jag går runt i min uniform på ställen där ungdomar rör sig - shoppingcenter och populära kaféer, och låter de nyfikna komma till mig i stället, säger sergeant Lawton, som är 27 år, storvuxen och gladlynt, och gör sitt åttonde år som marinkårssoldat.

-I regel gör man tre eller fyra år som rekryterare. Det är ju inget riksfyllt uppdrag, men det är ett hårt och utmanande jobb ändå. Jag förväntas "sajna" två eller tre soldater varje månad, annars blir min överordnade, major Payne, olycklig på mig, säger sergeant Lawton.

Just denna dag är dock Lawton inte särskilt lyckosam. De enda som spontant närmar sig honom i det flotta nybyggda köpcentrum som vi besöker är marinkårsveteraner som vill prata lumparminnen.

Vi ger upp och åker till en närbelägen high school där Timotheus Lawton brukar hjälpa till med skolans avdelning av Reserve officers training corps, ett slags hemvärnsutbildning. Men för dagen är eleverna mer upptagna av det stundande sommarlovet.

-Det kommer nya dagar. Krig eller inte, men de finns därute, de där rastlösa kidsen som tycker att det civila livet är för tråkigt och att tiden i skolan går för långsamt. Jag vet, för jag var själv en av dem, säger sergeant Lawton.

• Dela med andra
  • Facebook
  • Digg
  • Stumble Upon
  • Del.icio.us
  • Pusha
• Rätta artikeln
•  Textstorlek
• Tipsa
• Skriv ut