De svenska residensen i Madrid och Buenos Aires är förtjusande palats. Det finns fler svenska klenoder ute i världen, ”dyra och ålderstigna” enligt Fastighetsverket, som gör allt för att bli av med dem.
Byggnader är utvändigheter. Men innehållet, själva tanken med bilaterala relationer, är den också en gammalmodig lyx? I många år har vi hört att en vacker dag kommer vår diplomati att hanteras av EU-ambassader. Under debatten nyligen kring nedlagda svenska beskickningar har regeringen värjt sig med denna patentförklaring: Behovet är i utdöende, framtiden tillhör EU.
Detta utgår från att länderna i EU skulle ha samma internationella intressen. Det har de inte. Sverige har en lång tradition av engagemang för mänskliga rättigheter. Spanien har en lika lång tradition av samvetslöshet och likgiltighet för mänskliga rättigheter. Spaniens intresse för sådana frågor i ett land är omvänt proportionell mot Repsols och Telefonicas investeringar.
2008 återupptog EU den dialog med Kuba som inskränkts efter skenrättegångarna mot oppositionella 2003. Det var framför allt Spanien, men också de andra stora investerarna på ön, Italien, Frankrike och Portugal, som drev på. EU beslöt dock att högnivåbesök på Kuba alltid skulle kompletteras med möten med den demokratiska oppositionen.
Detta linjebeslut har EU:s dignitärer struntat i. Det är inte bara spanska och franska diplomater som vänder ryggen åt Kubas demokrater. Också EU:s kommissionärer har givit tusan i den kubanska regimfrågan, den lilla bagatellen. EU:s förre biståndskomissionär Louis Michel frotterade sig i Havanna endast med de brutala cyniker som med kallt blod håller ett av världens bördigaste länder i brist och fattigdom.
Likadant med kommissionär Benita Ferrero-Waldner. Det kan de tillåta sig, eftersom de inte har någon valmanskår att slå vakt om. De sitter där de sitter som resultat av en utnämning baserad på politiska kontakter, inte på duglighet.
I årets så kallade rådsslutsatser gjorde Spanien och Kubas andra EU-allierade vad de kunde för att stryka diktaturen medhårs. Men länder som vägrade sopa människorättsfrågorna under mattan, framför allt Sverige, lyckades med näbbar och klor balansera det ensidiga och kravlösa dokumentet med förbehåll och påpekanden om demokrati, yttrandefrihet och politiska fångar.
Om Lissabonfördraget antas och vi överlämnar vår diplomati i EU:s vård upphör möjligheten att göra sådana markeringar, att sätta sig till motvärn då kommersiella intressen och ideologisk slentrian försöker skoja bort utrikespolitikens moraliska innehåll.