De utländska nyhetsbyråerna pratade om att tiotusentals människor genomförde onsdagens massprotest i Benghazi mot regimen Khaddafi.
Per Altenberg, som är i staden för Folkpartiets biståndsorganisation Silcs räkning, har fått höra helt andra siffror.
– Det var en jättelik demonstration som var en respons på Khaddafis tal för tre dagar sedan i Tripoli. Jag har hört de som säger att det var 1,5 miljoner människor som deltog. Det är ju omöjligt att bedöma, men jag kommer aldrig mer att uppleva en så stor demonstration i mitt liv. Det var väldigt mäktigt och inspirerande för en politiker.
Hur var stämningen?
– Det var mer folkfest än demonstration. En kom fram och sade ”det här gör jag av min egen fria vilja och jag har köpt flaggor och utrustning för egna pengar”. Det märks att det bubblar inifrån och jag kände hopp, inte frustration.
– Stämningen säger snarare att det är en tidsfråga innan Khaddafi faller. Budskapet är att många fler vill ha bort honom än ha kvar honom.
Tanken med resan är att Silc (Swedish International Liberal Centres) ska knyta kontakter med individer och organisationer för ”det nya Libyen”, där bland annat det nationella övergångsrådet, oppositionens ledande organ, ingår.
Torsdagen var andra dagen av fyra på plats, och Per Altenberg har redan mött övergångsrådets vice ordförande Abdelhafad Abdelkade Ghoga. Denne ställer sig frågande till Sveriges agerande i Libyenfrågan.
– De undrar faktiskt varför inte Sverige erkänner övergångsrådet, när nästan alla andra europeiska länder har gjort det. Att få igång ett praktiskt bilateralt samarbete med ”nya Libyen” kräver att Sverige och Carl Bildt ger ett erkännande.
Rebellsidan fick på torsdagen vind i seglen av det faktum att en kinesisk diplomat besökte Benghazi. Men Altenberg har pratat med människor som hellre vill ha Sverige i ryggen.
– Jag besökte ett center för funktionshindrade, som är grundat av svenska biståndsmedel. Och just därför säger folk att ”Sverige har stöttat oss tidigare”. De vill hellre ha stöd av Sverige än Kina.
Onsdagen fylldes av hopp. Men torsdagen tog ned Altenberg på jorden igen. Nu är Benghazi relativt lugnt – ”jag hörde inga skott under demonstrationen, vilket förvånade mig”, som Altenberg uttryckte det. Men tiden då staden var en krigszon ligger ännu obehagligt nära i tiden.
– Det är också så att man kastas mellan hopp och förtvivlan. Det blir ganska känslosamt, i synnerhet när vi var på ett sjukhus i Benghazi. Vi får ju se lemlästade människor som är mycket allvarligt skadade av kriget.
– Det gör mig ledsen. Men också förbannad för att vi i Sverige inte bistår helhjärtat med hjälp. Åtminstone med ett erkännande.
På onsdagen tog rebeller över al-Qawalish, en by söder om huvudstaden Tripoli, och en annan rebellgrupp avancerade mot Tripoli från öst i den största framryckningen på flera veckor mot Khaddafis starkaste fäste.
Nära al-Qawalish ligger också den större staden Gharyan, som attackerats av Natos luftstyrkor under de senaste dagarna. Gharyan är en viktig strategisk punkt eftersom den kontrollerar den största motorvägen till Tripoli.