Catarina Storhammar från Stockholm flyttade till Kathmandu med make och två barn – bara två dagar innan söndagens dödliga jordbävning. ”Vi är skärrade. Vi hade inte räknat med denna obehagliga start”, säger hon till DN.se.
Svensknorska familjen Storhammars första intryck av sitt nya hemland blev inte vad de väntat sig. Två dagar efter att de flyttat till Kathmandu i Nepal skakades staden av en kraftig jordbävning. Även om epicentret var på den indiska sidan gränsen i Sikkim så drabbades också Nepal, där fem personer dog i huvudstaden Kathmandu.
– Jag var på andra våningen i vårt hus med våra två barn för att lägga dem. Plötsligt började huset skaka. Jag trodde först att det var oväder på gång, men ganska snart förstod jag att det var en jordbävning, berättar Catarina Storhammar för DN.se.
– Jag tog barnen med mig, ropade på min man som var på första våningen, och sprang ner till honom. Så sprang vi ut. Marken skakade.
Familjen Storhammar flyttade till Kathmandu när Catarinas norske make skulle börja jobba inom vattenkraften i Nepal. Med finns också sönerna Noah och Gabriel, snart fem respektive två. Skalvet med epicentrum i indiska Sikkim orsakade både materiell skada och många dödsfall i både Indien och Nepal. Det inträffade strax efter klockan 18 lokal tid och varade i trettio sekunder.
– Sen stoppade det helt plötsligt, berättar Catarina Storhammar.
– Vi stod ute en stund och pratade med grannarna. Det var en otäck upplevelse. Nu är vi skärrade, vi har precis flyttat hit och hade inte räknat med denna obehagliga start.
Eftersom familjen precis flyttat in så har de varken hunnit få någon utrymningsplan eller ”jordbävningsväska” som alltid ska stå vid huvudingången. De har nu packat en egen väska och ska se till att få mer information i morgon, måndag. Men redan direkt efter skalvet fick Ronald och Catarina Storhammar se till att själva informera sina pojkar.
– Han som snart blir fem blev väldigt rädd både under skalvet och efter. Vi försökte förklara varför det uppstår jordskalv. Han var väldigt rädd för att det skulle ske igen. Den minste blev rädd för att vi blev rädda, säger Catarina Storhammar.