Ingen svensk skadades under striderna och inte heller någon av de afghanska soldaterna. Men när styrkan därefter nästan nått sin huvudbas i staden Sheberghan exploderade en hemmagjord bomb under ett av de afghanska fordonen. Två soldater dog och sex skadades.

– Det var fruktansvärt. Vi var nästan framme. Vi hade tagit oss helskinnade genom den värsta strid vi upplevt och hade börjat koppla av. De var värda bättre, säger en svensk officer.

Fientligheterna, av soldaterna kallade ”en strid för livet”, började den 19 juli och pågick i sex dagar i norra Afghanistan. Svenskarna där är så kallade OMLT-officerare, som arbetar med utbildning och är inbäddade i afghanska styrkor. Deras uppgifter skiljer sig helt från den insats som de flesta svenskarna är inblandade i.

De hårdaste striderna utkämpades den femte dagen, i mörker, och beskrivs av svenskarna som de hårdaste de varit inblandade i. De pratar nu om händelsen som ”sexdagarskriget”.

Försvarsmakten rapporterade kort om striderna på sin hemsida den 21 juli, när operationen ännu inte var avslutad. Men enligt pressekreterare Philip Simon beror detta inte på att man vill mörka något.

– Ambitionen är att över tid beskriva verksamheten i Afghanistan. Det kan till exempel ske genom att soldaterna ges möjlighet att träffa journalister, förklarar han.

Där striderna i juli ägde rum säger sig svenskarna bli beskjutna ”nio gånger av tio”. De berättar att skottlossning som afghanska armén råkar ut för ”nästan alltid” riktas mot svenskarna när de är med.

Så skedde också den här gången, men med större kraft än tidigare.

– På tredje dagen fick vi en mindre förstärkning från den svenska kontingenten i Mazar-i-Sharif. Efter fyra dagar återvände vi till huvudbasen för att vila. Vi åkte ut igen och när vi skulle återvända nästa gång blev täten attackerad framifrån och hela konvojen stannade, just när de sista svenska fordonen höll på att ta sig över ett vadställe i en flod, berättar en av officerarna.

I samma ögonblick gick talibanerna till attack mot svenskarna från alla håll. En granat hamnade under det sista fordonet, en så kallad Galt, som slogs ut. Några av svenskarna kastades tillbaka av granatexplosioner strax intill bilarna när de skulle ta sig ut. Kulspruteskyttar på taken i varje bil gav eld.

– Vi tror att detta beror på att det får större medialt genomslag om de lyckas döda eller skada utländsk trupp eller lägga beslag på utländska fordon. Det var väl därför de offrade livet för att komma över vår Galt, säger en av de andra.

Alla svenskar framträder anonymt på grund av riskerna för dem själva och deras anhöriga.

Svenskarna är imponerade av, och tacksamma över, de afghanska kollegornas insats.

– De är helt dödsföraktande. De springer i öppen terräng mot motståndarnas fästen och skjuter samtidigt. De betydde lika mycket för vår överlevnad som vår egen insats, säger en officerare.