Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Hej !
Mitt DN Ämnen jag följer Sparade artiklar Kundservice Logga ut
Världen

Svenske Carolus om varför han strider i Ukraina: Ville hjälpa till

03:28. Carolus Löfroos, en 26-åring från Sundsvall, är sedan ett halvår soldat i Azov-regementet som ligger förlagda utanför den drabbade staden Mariupol.

De kallas för legosoldater och deltar i ett ukrainskt milisförband som leds av en högerextrem nationalist. När DN besöker ett par av de utländska frivilliga som strider i Azov-regementet möter vi två unga män som inte säger sig ha någon politisk agenda, men som anser att de inte kan stå passiva inför en stormakts aggression.

En av dem, just nu den enda från Skandinavien i förbandet, är svensk. Men absolut inte nazist, bedyrar han.

Han heter Carolus Löfroos, är en 26-åring från Sundsvall som fram till förra sommaren jobbade som översättare. Sedan ett halvår är han soldat i Azov-regementet, ett milisförband som grundades av en närmast nazistisk ukrainsk politiker.

Men Carolus Löfroos är hjärtligt trött på att själv kallas för nazist.

– Nej, jag är inte nazist, jag ser mig snarast som opolitisk.

Han har dock haft en del att skaffa med den uttalade nynazisten Mikael Skillt, som betecknas som "operativt ansvarig" för svenska Ukrainafrivilliga. Bland annat går det att läsa en chatt på Facebook där han okommenterat låter Skillt köra en rå jargong med homofoba och antisemitiska uttryck.

Löfroos prenumererar också på tidningen Motgift, ett nätmagasin som "står upp för grundläggande västerländska värderingar och försvarar folk, familj och fosterland".

På min fråga om han ändrat åsikt på sistone svarar han:

– Jag upprepar, jag har aldrig varit nazist. Med Mikael Skillt diskuterar jag inte, är inte ens intresserad av hans åsikter. När det gäller min läsning, så följer jag allt möjligt, även den ryska kanalen Russia Today och proryska Fria Tider. Att man läser en nättidning gör en inte till nazist. Jag försöker titta på så många åsikter som möjligt för att bilda mig en uppfattning.

Carolus Löfroos, 26, och Chris Garret, 30 -  är frivilliga i Azovbataljonen. Foto: Paul Hansen.

Hans förnamn kunde ge associationer till en storsvensk vurm för Karl XII, och det är förstås en fråga som han många gånger har ställts inför. Men nej, han döptes till Carolus av sina föräldrar.

Vad är det då som får en ung man från mellersta Norrland att bege sig till Ukraina för att kriga?

– Om vi i Sverige skulle anfallas skulle jag vilja att vi fick andras hjälp. Därför vill jag hjälpa till när Ukraina har blivit anfallet av Ryssland.

Han fick först upp ögonen för konflikten i samband med Rysslands erövring av den ukrainska halvön Krim i februari-mars 2014.

– Och i augusti, när det stod klart att ryssarna också var inblandade i östra Ukraina, då kunde jag inte förbli overksam.

Hans militära utbildning är begränsad, men han har varit med i svenska hemvärnet. Innan dess gjorde han ett års värnplikt i Finland; han har både finskt och svenskt medborgarskap.

Han ser sig inte heller som någon legosoldat. Ersättningen räcker knappt till existensminimum. Under sin tid med Azovstyrkan har han sammanlagt fått motsvarande 2 000 kronor.

Dagarna består mest av patruller, och väntan, väntan och väntan. Foto: Paul Hansen.

Det var enkelt att bli antagen i Azov; han skrev ett mejl och frågade om de hade en plats och de svarade att han var välkommen. Och nu sitter han på basen i Jurivka, fem mil sydväst om Mariupol, och blickar ut över den iskalla Azov-sjön, som förbandet är döpt efter.

Han vill inte svara på min fråga om han deltagit i strid; han kan ha goda skäl till det: det finns röster i Sverige som vill att deltagande i utländska krig ska bli straffbart. Och han har uppfattat hot mot hans person på ryska webbsajter.

Han säger att det värsta han varit med om är raketbeskjutning, som den i lördags då Grad-raketer avlossade från rebellerkontrollerat territorium dödade 29 civila i Mariupol.

Hans kamrat, den 30-åriga britten Chris Garrett, var med när Azov-förbandet inkallades för att hjälpa till med räddningsarbete efter massakern i Mariupol.

– Det var det mest hemska jag har sett, en ren slakt, säger Chris Garrett, som efteråt kunde hjälpa till att identifiera icke-exploderade raketer. Han har tidigare arbetat med att desarmera landminor i Burma.

Foto: Paul Hansen.

Det slutade illa i ett avseende för Chris: ett ryskt videoteam filmade honom i aktion, och på klippet hörs han prata engelska. Det blev genast masspridning av videon på Internet, med ett vidhängande (falskt) påstående om att nu fanns "beviset" för att CIA, Blackwater och andra amerikanska organisationer var aktiva i Ukraina.

– De påstod i programmet att man betalar mig tusentals dollar i lön! I själva verket får jag ingenting.

Några dagar senare gick president Vladimir Putin ut och hävdade att det är "Nato-legioner" som slåss mot ryssarna i Ukraina.

Garretts bevekelsegrunder för att komma till Ukraina liknar Carolus Löfroos:

– Jag följde vad som hände på Majdan, och sedan insåg jag att det som varit en politisk konflikt hade blivit ett krig. Då ville jag ge de människor som försvarade sina hem ett stöd. Jag betecknar mig egentligen som pacifist. Men vad ska man göra när Ryssland invaderar en suverän stat?

Vi följer männen till en skjutbana utanför Urzuf, en mil västerut, där de ska förbereda sig inför ett befarat kommande ryskt anfall mot Mariupol. Det är just den här vägen, längs Azovska sjön, som det finns en åtråvärd landbrygga mellan Ryssland och halvön Krim, som efter den ryska annekteringen är avskuren från landkontakt med omvärlden.

De ska båda provskjuta sina kulsprutegevär och kalibrera sina kikarsikten. Talande nog för de ukrainska försvarsstyrkornas tillgång till fungerande materiel har Carolus Löfroos tagit med sitt kikarsikte från Sverige.

– Inte bara det, jag tog med en egen uniform också. Inte för att vi inte skulle ha fått några plagg här, men de kan nog behöva de uniformer de har.

Foto: Paul Hansen.

Under förflyttningen ringer det på Chris Garretts mobil. Han får veta att en av kamraterna i Azov har dödats under en artilleriduell med rebellerna några mil norr om Mariupol.

Det märks tydligt att beskedet tar hårt på båda två.

På frågan om han inte är rädd svarar Carolus:

– Inte så mycket nu. Jag var nog det innan jag reste ner hit. Väl här nere fungerar man bara.

Chris Garrett säger inte mycket om det, utom att hans anhöriga hemma på Isle of Man i England vill att han återvänder hem.

– Det ska jag också, men först i april, när jag vet mera om hur det går i Ukraina.

De ställer upp måltavlorna på 200 meters avstånd, lägger sig ned och börjar provskjuta. Knallarna är öronbedövande.

Azovbataljonen

• Azovbataljonen bildades i april 2014, månaden efter Rysslands annektering av den ukrainska halvön Krim, och leds av den högerextremistiske befälhavaren Andrij Biletski. Förbandet har nära band till Biletskis parti Socialnationalistiska församlingen, en grupp som anses ha nazistiska förtecken. Som logotyp använder Azov en Wofsangel (varghake) som starkt påminner om ett hakkors.

• Azov och grundades påett dekret från Ukrainas inrikesminiserium godkände frivilliga paramilitära grupper för att sättas in mot de proryska separatister som tagit till vapen i östra Ukrainas provinser Donetsk och Luhansk.

• Förbandet, som sedan i höstas uppgraderats till ett regemente och sorterar under Ukrainas nationalgarde (och därmed inrikesministeriet), har deltagit i hårda strider; särskilt under sommaren dåde ukrainska styrkorna intog Mariupol i början av juni, av Sloviansk i juli och i försöket att belgra Donetsk i augusti. Azov förlorade dåmånga soldater, oklart hur många.

• Regementet består i dag av omkring 800 soldater, varav ett mindre antal utländska; bland annat svenskar, fransmän och ryssar. Många av de ukrainska soldaterna är knutna till den extremnationalistiska Högra sektorn.

• Högkvarteret är beläget vid Azovska sjön, ett par mil väster om Mariupol.

Så här jobbar DN med kvalitetsjournalistik: uppgifter som publiceras ska vara sanna och relevanta. Rykten räcker inte. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik. Läs mer här.