Trycket från militären avgjorde Hosni Mubaraks öde. Presidentens hopp om att hans besked på torsdagen att stanna på sin post skulle få de demonstrerande att lomma hemåt kom på skam, konstaterar en överraskad Essam Ali, svenskegyptier på plats i Kairo.
En knapp timme efter vicepresidentens kungörande av Mubaraks avgång når DN.se Essam Ali, demokrati- och människorättskonsult med uppdrag i Egypten och andra platser i Mellanöstern. På telefon beskriver han sin syn på dramatiken under fredagseftermiddagen.
– Jag är själv förvånad över vändningen efter presidentens tal i tv på torsdagen. Trodde nog att resignation skulle följa, att skaran av demonstranter skulle minska. Men folk visade sig fast beslutna att pressa på, säger Essam Ali.
Den beslutsamheten måste ha gjort intryck på militären, som ser som mycket angeläget att livet återgår till det normala i landet – minus Mubarak och hans styre, menar Ali.
Han beskriver hur demonstranter strategiskt spred ut sig i Kairo; en grupp omringade det statliga tv-bolagets byggnad, en annan presidentens palats. Uppgifter gör gällande att en helikopter lyfte på fredagen från palatsområdet, antagligen med Hosni Mubarak och hans närmaste ombord.
– Antagligen bar det av till Sharm el-Sheikh.
Även om själva upplösningen av dragkampen mellan demokratirörelsen och presidenten kom överraskande så menar Essam Ali att framåtblickande krafter sedan länge arbetat med det Egypten som ska följa på eran Mubarak.
– En helt ny konstitution är det viktigaste. Här ser jag att EU kan bidra mycket konstruktivt, spela en viktig roll i processen som säkerligen kommer att innebära utdragna diskussioner.
Själv ser Essam Ali en maktfördelning lik den franska, med en presidentmakt som balanseras av en regering ledd av en premiärminister, som en bra modell.
Södertäljebon Ali menar också att Sverige kan bistå med viktiga insatser när det nya samhällsbygget ska ta form.
– Sverige kan visa egyptierna hur man förankrar demokratin och säkrar respekten för pluralism, säger Essam Ali, och påpekar att han ser svenska biståndsorganet Sida som hittills olyckligt passivt i Mellanöstern.
– Nu är det verkligen upplagt för Sida att tänka i nya banor för hur man ser på denna region. Liknande utveckling som i Tunisien och Egypten kan mycket väl följa i länder som Jemen och Jordanien. Då vore det bra om Sverige och Sida finns med, säger han.