EL FASHER.
Många av internflyktingarna i Darfur kommer sannolikt aldrig att återvända till sina hembyar. I stället stannar de kvar i de alltmer permanenta lägerstrukturerna kring större orter. Det är ett dilemma också för biståndsgivare som Sverige.
Vardagslivet i Al Salaam-lägret i utkanten av El Fasher har bara förbättrats marginellt de senaste åren. Det konstaterar svenska biståndsministern Gunilla Carlsson när hon besöker en flickskola i lägret som hon också besökte för tre år sedan.
– Lärarna vittnade om att det är mer lugn och ro nu. Det är fler hyddor och nästan antydningar till hus, och mindre plast och plåt. Så visst har det ändrats på ytan, och kanske under, säger Gunilla Carlsson.
Hennes oro nu är att internflyktingarna inte ska flytta hem igen till sina byar den dag det verkligen blir fred i Darfur. Enligt FN:s uppskattningar planerar endast en tredjedel av de 2,7 miljoner flyktingarna i nuläget att söka sig tillbaka.
Enligt biståndsministern finns en risk att undermåliga temporära läger, som biståndsgivare varit med om att skapa, kommer att bestå.
– Det är precis det här vi inte vill göra med humanitärt stöd, men nu har vi tvingats till det för att skydda människor, säger hon.
– Det stora ansvaret ligger på den sudanesiska regeringen att möjliggöra för internflyktingarna att återvända, och vi ska understödja det.
Sveriges bistånd till Sudan är cirka 400 miljoner kronor per år. Syftet med biståndet är att främja ”fredlig utveckling, respekt för mänskliga rättigheter, ett demokratiskt samhällsstyre, varaktig försoning och nationell enighet”.
– Sudan spelar en central roll för hela Afrika, framhäver Gunilla Carlsson.