Kartläggningen av terroristernas finansiella kanaler, som Swiftavtalet handlar om (bakgrund), startade direkt efter 11 september-attacken, som en del i president Bushs ”war on terror”. Genom extraordinär lagstiftning tvingades företaget Swift, som sköter transaktioner åt tusentals banker världen över, att överlämna data till amerikanska myndigheter.

Verksamheten pågick under flera år i hemlighet, utan EU:s vetskap. Det var möjligt tack vare att Swift då lagrade data om europeiska banker även på sina amerikanska servrar. Men 2006 drogs sanningen fram i ljuset av amerikanska journalister på bland annat New York Times.

Dessutom har företaget Swift ändrat sitt datasystem så att europeiska bankuppgifter inte länge finns tillgängliga på amerikansk mark. Därmed har frågan blivit en het potatis i EU-politiken – och nu är det den svenska kommissionären Cecilia Malmström som tvingas jonglera med den. Det som tidigare skedde i det fördolda ska regleras i ett avtal mellan EU och USA.

I dag tisdag lägger Malmström fram ett förslag till avtal som kommer att godkännas i kommissionen. Men frågan är långt ifrån avgjord.

Å ena sidan är problemet att EU inte har något eget system för att utvinna den typ av underrättelser som amerikanernas TFTP (Terrorist Financing Tracking Programme) ger. Och informationen från Swift har många gånger varit avgörande för insatser mot terrorister, enligt kommissionens särskilde utredare, exempelvis i Bombay 2008 och på Heathrowflygplatsen 2006.

Å andra sidan är det principellt problematiskt att personuppgifter om oskyldiga EU-medborgare lämnas ut till ett annat land för att användas av dess rättsskipande myndigheter. Det är just detta som skiljer Swiftavtalet från annat rättsligt samarbete: data överförs till USA i bulk utan att amerikanerna måste presentera någon konkret brottsmisstanke mot enskilda personer.

Detta är nödvändigt för TFTP:s effektivitet, anser såväl Vita huset som EU-kommissionen. Men det innebär också att frågan väcks om hanteringen är förenlig med de grundläggande medborgerliga fri- och rättigheterna, exempelvis Europakonventionens artikel 8 om rätten till skydd för privatlivet.

Malmströms kniviga uppgift har varit att förhandla fram och nu få stöd inom EU för ett avtal som väger samman dessa två perspektiv: dels behovet av att skydda medborgarna mot terrordåd, dels behovet av att skydda samma medborgares integritet.

Det innebär att Malmström måste navigera mellan motstridiga krafter. Vita huset har gjort mycket klart att man ser samarbetet om Swift och TFTP som avgörande. Inför EU-parlamentets omröstning i februari kontaktades talmannen Jerzy Buzek personligen i frågan av utrikesminister Hillary Clinton. Därefter har Buzek fått likalydande påstötningar direkt från vicepresident Joe Biden.

EU-parlamentarikerna å sin sida är medborgarnas direktvalda ombud och vill visa att man tar sina väljares rättigheter på allvar.

Dessutom har Swiftavtalet blivit en bricka i den maktkamp som pågår mellan parlamentet, ministerrådet och kommissionen sedan Lissabonfördraget trätt i kraft. Fördraget ger parlamentet ökat inflytande när det gäller internationella avtal, och parlamentarikerna tar stridlystet alla chanser att försvara denna rätt.

Dilemmat berör på djupet också en annan svår fråga: Vilken relation ska Europa och USA egentligen ha?

Hos dem som stöder Swiftavtalet framskymtar uppfattningen att relationen USA-Europa är speciell och bygger på ett särskilt förtroende och en särskild solidaritet. I synnerhet gäller detta när gemensamma västerländska värden ska försvaras mot exempelvis militant islamism.

Swiftavtalets motståndare sätter rättsprinciper och medborgarnas integritet före den transatlantiska relationen och den strategiska slagkraften i kampen mot terrorismen.

USA:s utrikesminister Henry Kissinger klagade på sin tid över att han aldrig visste vart han skulle ringa för att få reda på Europas ståndpunkt. Läget har, på gott och ont, inte klarnat nämnvärt.

Ur Obamas, Clintons och Bidens synvinkel framstår detta kanske som en svaghet. Men det kan ur ett annat perspektiv uppfattas som en styrka. Inom EU finns motkrafter som håller debatten om medborgerliga rättigheter vid liv även i farans stund.