Mest anmärkningsvärt var kanske att arabländer som Syrien och Saudiarabien, som inte ens erkänner staten Israel, deltog i mötet i Annapolis. Men det betyder inte att vi inom överskådlig tid får se rubriken "Fred i Mellanöstern" på tidningarnas löpsedlar.
Som många bedömare har påpekat har någon egentlig förhandlingsprocess mellan Israel och palestinierna ännu inte inletts. Det som hände i Annapolis var att USA:s president George Bush fick den palestinska myndighetens president Mahmoud Abbas och Israels premiärminister Ehud Olmert att gå med på att starta fredsförhandlingar, som ska bedrivas regelbundet och inledas snarast.
För Bush, som har sitt eftermäle att tänka på, är det bråttom. Han tycks ha bestämt sig för att i elfte timmen, när det återstår ett drygt år av hans mandatperiod, göra det som många har vädjat om under sju år av amerikansk passivitet; att USA:s tyngd används för att understödja en rörelse i fredlig riktning.
Det uttalade målet med de återupptagna fredssamtalen är att upprätta en stat med namnet Palestina, vid sidan om Israel. Tvivlen på att det ska gå är starka. De olösta frågorna - Jerusalems status, gränsfrågorna, bosättningarna på ockuperad mark, Palestinaflyktingarna - är alltför besvärliga.
I det dokument som Abbas och Olmert plågade fram talas om "god vilja" och "en ny era av fred mellan våra folk", men där nämns inte dessa kniviga frågor.
Mycket har också sagts om att Bush, Olmert och Abbas är på väg ut eller är politiskt svaga på hemmaplan, och att de därför får svårt att driva igenom lösningar som kräver hårda eftergifter.
Den som står på tunnaste isen är förmodligen Abbas, som inte har kontroll över Gazaremsan, en viktig del av hans blivande stat. Hur ett avtal ska kunna förverkligas, med tanke på att det fundamentalistiska Hamas har ett fast grepp över Gaza, finns det inget svar på.
Olmert får inte heller någon lätt uppgift i att få en kvarts miljon judiska bosättare på Västbanken att bryta upp från vad de betraktar som en del av Det heliga landet.
Finns det några ljuspunkter? Möjligen då det faktum att förväntningarna inför mötet var mycket låga och att det nu trots allt finns ett ramverk för bilaterala förhandlingar.
En viktig faktor är att flera arabländer kom till mötet i Annapolis. Det är ett uttryck för en utbredd oro för att fortsatt våld i de palestinska områdena ökar stödet för islamiska extremister, vilket i sin tur gynnar Irans växande inflytande i Mellanöstern. Många av de sunniarabiska regimerna - till exempel Saudiarabien - fruktar det shiamuslimska Iran mer än de hatar Israel.
Att Syrien valde att delta är ett tecken på att regimen i Damaskus är så angelägen om att få till stånd förhandlingar om Golanhöjderna, som Israel erövrade 1967, att man är redo att trotsa sin iranska bundsförvant. Det är en klar missräkning för Iran, som inte erkänner "den sionistiska regimens" (Israels) rätt att existera och därför tydligt markerade missnöje med Syriens närvaro i Annapolis.
Samtidigt visade detta att USA och Israel insett att det inte räcker med en bilateral israelisk-palestinsk uppgörelse för att få fred i Mellanöstern.
Den syriska faktorn blir till slut avgörande - det är i Damaskus som både Hamas och Hizbollah har sin viktigaste sponsor, och utan fred med Syrien kommer inte dessa rörelser att sluta att hota Israel eller den västvänliga regeringen i Libanon. Priset för fred med Syrien är väl känt, men smärtsamt för många israeler: ett frånträdande av de annekterade Golanhöjderna.