Kriget i Syrien har nu på allvar spillt över till grannländerna Turkiet och Libanon. Den turkiska regeringen reagerade på tisdagen skarpt mot den syriska arméns skottlossning över gränsen till Turkiet. Minst fem personer skadades vid en attack mot ett flyktingläger i Kilis, och två syrier dödades när de försökte korsa gränsen.

Turkiets utrikesminister Ahmet Davutoglu avbröt sitt officiella besök i Kina och återvände till Ankara. Den turkiske presidenten Tayyip Erdogan betecknade gränsskjutningarna som ”uppenbara övergrepp”.

I Libanon har uttalandena varit försiktigare, trots att en rad gränskränkningar inträffat de senaste veckorna, något som kulminerade i dödsskjutningen av kameramannen Ali Shabaan i måndags, inne på libanesiskt territorium.

Syrien rättfärdigar attackerna med att armén jagar ”beväpnade terrorister”. Så har det hetat ända sedan i mars förra året, då myndigheterna grep och torterade femton ungdomar – alla under 17 år – i staden Dara, efter att de klottrat regimfientliga slagord på husväggar.

Sedan dess har dödandet, lidandet och övergreppen stadigt ökat. Över 9 000 människor, en stor majoritet av dem civila, har dödats. Över hundratusen har skadats. Närmare en kvarts miljon syrier är på flykt i sitt eget land. Omkring 80 000 har flytt till grannländerna. Framför allt Turkiet och Jordanien får allt svårare att härbärgera de ökade flyktingströmmarna.

Det kommer regelbundet fasansfulla rapporter om dödande och torterande av minderåriga i Syrien. Nyligen anklagade FN:s chef för mänskliga rättigheter, Navi Pillay, den syriska regimen för att utöva systematiska och överlagda övergrepp på barn. Amnesty International och Human Rights Watch har dokumenterat att barn brännskadats och fått sina könsorgan stympade. Regimen i Damaskus avfärdar regelmässigt uppgifterna som ”propaganda”. Trots att det är ansedda internationella organisationer som offentliggjort övergreppen.

Det folkliga upproret i Syrien brukar räknas till den ”arabiska våren”, den tid av politiska förändringar som svepte över Nordafrika och Mellanöstern under 2011. Vi backar bandet ett år tillbaka, till april förra året. Då lyfte svenska Gripenplan från en bas på Sicilien. Destinationen var Libyen. Våra svenska stridsflygplan skulle övervaka den av FN beslutade flygförbudszonen i Libyen. Världssamfundets ingripande i Libyenkonflikten blev början till slutet för den mångårige diktatorn Muammar Khaddafi.

Men i fallet Syrien har FN inte lyckats enas. Ryssland och Kina har med sin vetorätt i säkerhetsrådet stoppat en resolution mot Bashar al-Assads regim. USA och EU har skärpt sina handelssanktioner, vilket har skapat prishöjningar och varubrist för det syriska folket, men det har inte bidragit till att stoppa våldet.

Trots FN:s svårighet att enas har toppmötena och medlarinitiativen avlöst varandra i Syrienfrågan. Den förre FN-chefen Kofi Annan är mitt uppe i arbetet med att försöka få ett åtminstone tillfälligt stopp på våldet. Men på tisdagen föreföll det som den vapenvila Annan förhandlat fram brutit samman innan den ens börjat genomföras.
Annan skrev på kvällen till FN:s säkerhetsråd att han är ”djupt oroad” och att armén ännu efter fem dagar inte fått order om reträtt. Säkerhetsrådet svarade med att mana Syrien att följa tidsplanen. USA:s FN-ambassadör Susan Rice sade att rådet snart kan ställas inför ”sanningens ögonblick”, ett beslut om att öka trycket på al-Assad.
Varför griper inte världen in med annat än ord – och sanktioner – för att stoppa våldet i Syrien? Varför lyfter inga Jas 39 Gripen mot Damaskus?

Skälet till det är krass realpolitik. Syrien är, enkelt uttryckt, ett mycket farligare och besvärligare land än Libyen. Den väpnade oppositionen mot Khaddafi tog snabbt kontroll över Libyens östra del. Syrien där-emot, består av ett etniskt virrvarr av alawiter, shiiter, sunniter, kristna och kurder. Oppositionens motståndsfickor blandas med regimtrogna områden. En flygförbudszon skulle vara omöjlig att upprätta – och viljan från omvärlden att ta ett sådant steg finns som sagt inte heller.

Libyen hade en tämligen svag och illa utrustad reguljär armé, medan den syriska försvarsmakten är en av arabvärldens starkaste, och dess arsenal består av toppmoderna ryska vapen.

Trots sitt etniska mischmasch är Syrien placerat i fokus av Mellanösterns konflikter. Landet gränsar till Israel, Libanon, Irak, Jordanien och Turkiet. Iran är en nära allierad, och al-Assad stöder de islamistiska kampgrupperna Hizbollah i Libanon och Hamas i Gaza.

Syriens militära slagstyrka och strategiska läge, regimens vägran att släppa in utländska journalister, allt detta bidrar till den internationella passiviteten. Den syriska civilbefolkningen får betala priset.