Den kinesiska allmänheten har fått veta allt som varit känt om massakern i Oslo sex tidszoner bort. De statliga medierna har rapporterat flitigt. Bilden av tågolyckan i det egna landet, som inträffade dagen efter dåden i Norge, är däremot märkligt förvirrande.
Varför inträffade kollisionen? Och hur kunde det komma sig att fotografier från olycksplatsen visade hur en tågvagn först grävdes ned innan undersökningar av den ens påbörjats?
Detta trots att det i vagnen visade sig finnas en tvååring som var i livet? Samma vagn som nu grävts upp igen.
”Vi kunde intervjua borgmästaren i Oslo och invånare i Norge, men vi kunde inte ens komma fram till byn där tågolyckan inträffade”, lyder en av tiotals miljoner mikrobloggar som spridits av den kinesiska allmänheten de senaste dagarna.
Till och med statliga kinesiska medier använde först händelsen för att ifrågasätta om ekonomisk utveckling ska gå före allmänhetens säkerhet. Förvånande nog skrev Folkets Dagblad, Kommunistpartiets husorgan: ”Kina vill ha utveckling, men behöver inte blodbestänkt BNP.”
I fredags i förra veckan hade propagandadepartementet fått nog. Efter en veckas kritik mot järnvägsmyndigheten sattes censuren in. Troligen för att bedömningen gjordes att fortsatt rapportering kunde leda allmänhetens ilska mot den centrala ledningen.
Traditionella medier beordrades därför att ligga lågt med rapporteringen. Skulle det skrivas något så skulle det vara ”positiva nyheter eller relevant information från myndigheterna” – inget grävande om orsakerna till olyckan eller kritik av landets allmänna ekonomiska program.
För många kineser har tågolyckan kommit att symbolisera hur landets ledning är beredd att offra människoliv för en snabb utveckling. Att myndigheterna sedan försöker dölja vad som hänt irriterar ännu mer.
På så vis liknar censuren den som beordrades efter jordbävningen i Sichuan och den så kallade mjölkskandalen 2008. I båda fallen tilläts relativt fri rapportering i början.
Men när det började handla om skolbyggnader av undermålig kvalitet, om korruption och om pinsamt bristfällig livsmedelssäkerhet ingrep censuren.
Beskedet om tystnad kring tågolyckan kom sent på kvällen när många tidningar redan hade förberett den därpå följande dagens utgåvor.
Det skedde dagen efter att premiärministern Wen Jiaobao besökt olycksplatsen och lovat öppenhet och en transparent undersökning av händelsen.
Vad propagandadepartementet missade i sin beräkning var mikrobloggarnas genomslagskraft i dagens Kina.
Twitter är blockerat i Kina, men ”Weibo”, den kinesiska varianten, påminner om Twitter och har funnits i två år. Trots att myndigheterna kan genomföra elektronisk radering av meddelanden som innehåller vissa ”känsliga” ord som ”mänskliga rättigheter” eller i det här fallet ”tågolycka” kan användarna dessförinnan vidarebefordra informationen till andra.
Hastigheten med vilket detta sker håller på att ge propagandadepartementet gråa hår. Och kommer att leda till krismöten i denna slutna krets, och sannolikt till utmejslandet av nya strategier för att försöka behålla informationsmonopolet.
Mikrobloggare spelar särskilt vid stora nyhetshändelser en allt större roll som informationsförmedlare i Kina. Vid tågolyckan var det mikrobloggare som först var ute med nyheten, de hjälpte till i räddningsarbetet och kontrollerade hur myndigheterna skötte utredningen.
Även många journalister övergick till att rapportera på sina privata mikrobloggar när censuren stoppade deras artiklar i de traditionella medierna.
”I natt har hundratals tidningar tvingats göra om sina sidor, tusentals reportrar har fått sina artiklar tillbakadragna…hundra miljontals sanningar döljs. Det här landet blir förödmjukat av många elaka händer”, skrev en redaktör vid tidningen Southern Metropolis Daily i Kanton.
Senare raderade myndigheter kommentaren på Sina Weibos sajt, men då var det redan många som hade hunnit läsa.