Talibanerna stärker sitt grepp i Peshawar

Khushals namn betyder glad, men hans ansikte är blekt och blicken flackar. Trots att det är id al-adha, den festliga muslimska offerhögtiden. Trots att han har lov från universitetet i New Delhi och är hemma i pakistanska Peshawar för att fira med familjen. Men mycket har förändrats sedan han var hemma senast.

– I juli gjorde talibanerna gerillaattacker, snabbt in och snabbt ut, säger Khushal Khattak. Nu har de omringat stan. I natt låg jag vaken och hörde skotten och explosionerna.

Familjen Khattak firar inte id i hemmet, som alla andra, utan på pappa Afrasiabs arbetsplats. Afrasiab är provinspresident för sekulära Awami National Party (ANP), som vann valet i februari. Sedan dess har han varit en av de främs­ta måltavlorna i Peshawar, och rör sig endast utanför sitt välbevakade kontor i skottsäker jeep tillsammans med en beväpnad livvakt. I oktober dog 27 av hans partikamrater i en självmordsattack riktad mot honom.

– Jag har alltid vetat att den här svåra situationen skulle komma, säger Afrasiab Khattak. Det var därför jag återvände till politiken och det var därför jag lät mina barn studera utomlands.

Khushal och hans syster Zalla har hela tiden varit införstådda med läget. Men inte förrän de är hemma i Peshawar igen inser de hur allvarlig situationen har blivit.

– Jag hade sett fram emot att sova ut i min egen säng, säger Zalla. Nu fick jag precis veta att jag inte kan sova hemma. Att jag inte ens kan säga till mina vänner i telefon var och när vi ska ses. Det är som ett fängelse.

De senaste åren har talibanerna och al-Qaida tagit kontroll över allt större delar av klanområdena längs gränsen mot Afghanistan. De senaste månaderna har de tagit sin kamp ända till Nordvästra gränsprovinsens huvudstad Peshawar. På stan verkar det som om livet fortskrider som vanligt. Men det är bara en fasad. I dagstidningen The News berättar reportern Shireen Zada hur militären sköt ihjäl hans syster i hemmet.

– Vi kan inte ens tänka på självständig rapportering, säger han. Om vi började berätta sanningen skulle världen skaka.

Den västerländska delen av stadens 3 miljoner starka befolkning har redan lämnat Peshawar efter den senaste månadens våg av våld mot diplomater, journalister och hjälparbetare. Som europeisk journalist på plats möts jag därför av klentrogna blickar.
De senaste veckorna har de militanta islamisterna flyttat fram frontlinjerna ytterligare ett steg.

Det började i Qissa Khwani, ”hi­storieberättarnas basar”, där Pe­shawarborna trängdes för att handla inför id – långörade getter, dadlar och nötter till upptrissade priser. Plötsligt small det på en parallellgata, då en självmordsbombare utlöste 20–25 kilo sprängämnen. Målet var områdets shiamuslimska befolkning, men merparten av de 32 döda och 120 skadade var sunnimuslimer. Ett hotell och två andra byggnader totalförstördes.

Bahrullah var en av dem som skadades i attentatet.

– Jag höll på att visa två gäster till deras rum när det exploderade. Jag föll omkull, med sår på hela överkroppen, men kunde resa mig upp och ta mig ut ur hotellet.
Polismän hjälpte Bahrullah till Lady Reading-sjukhuset.

– Jag vet inte om jag kommer att kunna känna mig säker när jag återvänder, säger Bahrullah. Redan tidigare var jag rädd för att något sådant här skulle hända.

Förra veckoslutet fortsatte det med talibanernas hittills största och mest välplanerade attack, då hundratals Natofordon avsedda för trupperna i Afghanistan förstördes.

– Våra kolleger hade inte en chans, säger Gengir Khan, säkerhetsvakt på en av de tre uppställningsterminaler som attackerades.

Gengirs kollega dödades och två andra skadades då drygt 200 man anföll dem med AK-47:or, handgranater och raketkastare. Efter den korta striden satte talibanerna i lugn och ro i gång med att spränga och elda upp de 171 Natofordon som stod uppställda för transport till Afghanistan. Explo­sionerna pågick i en timme och sände skräckvågor genom hela staden.

Sedan den 1 december har nästan 300 fordon förstörts, Natos största materiella förlust i Paki­stan någonsin.

Många upplever att säkerhetssituationen har blivit värre sedan ANP kom till makten. De längtar tillbaka till de islamistiska föregångarna Muttahida Majlis-e-Amal (MMA), trots deras förbud mot att bland annat spela musik offentligt. Muhammad Raza menar däremot att dagens osäkerhet är resultatet av MMA:s sex år vid makten, då talibanerna erbjöds tillflykt i provinsen.

– Nu kommer det att dröja ett par år innan vi kan se förändringar åt andra hållet, säger han.
Muhammad Raza är chef för Baacha Khan Foundation, uppkallad efter den regionala folkhjälte som kämpade för ickevåld, demokrati och kvinnors rättigheter parallellt med mahatma Gandhi. Organisationen jobbar för förändring på längre sikt, genom att öppna sekulära gratisskolor för att konkurrera ut de islamistiska koranskolorna som lockar fattiga barn med mat och husrum. Även de koranskolor som inte lär ut extremism leder många elever ditåt, eftersom korankunskap ger få arbetsmöjligheter.

– Utbildning är det enda som kan rädda Pakistan från dess kommande katastrof, säger Muhammad Raza. Om vi kan flytta en del av militärens 70–80 procent av statsbudgeten till skolan kan vi ge folket en känsla av framtid och stabilitet.

Det är det sista extremisterna vill, som förstört över 100 skolor i klanområdena.

Fazal-ur-Rahim Marwat, professor i Pakistanstudier vid Peshawars universitet, menar att militären behöver kriget och talibanerna för att behålla det inflytande de haft över landet sedan det grundades. Och talibanerna behöver sin strid i Afghanistan, annars finner de en ny oroshärd – till exempel i Kashmir eller Tjetjenien.

– Denna Pandoras ask av krigshetsare öppnades av världssamfundet under Afghanistankriget, säger Fazal-ur-Rahim Marwat. De kan stänga den igen, men då måste de sluta spela cowboys och stödja demokratin. Nu finns en bra chans till samarbete, då relativt liberala PPP, den mördade Benazir Bhuttos parti, och ANP är vid makten.

Matsalsbordet är uppdukat och familjen Khattak tar plats. Då de får höra att jag planerar att lämna staden blir de först lättade. Sedan verkar det smärta dem.

– Gästvänlighet är otroligt viktigt för oss pashtuner, säger Khushal Khattak, och vi är väldigt stolta över vårt land. Men tyvärr ser situationen ut som den gör nu. Pe­shawar är mer osäkert än Kabul.

• Rätta artikeln
•  Textstorlek
• Skriv ut