Ännu har den iranska oppositionen inte kvävts. På onsdagen genomfördes flera regimkritiska demonstrationer i landet som visar att missnöjet inte har lagt sig. Demonstrationerna möttes av hårt motstånd från det revolutionära gardet.
– Jag blev attackerad av både civilklädda Basijsoldater och av säkerhetspolisen. De slogs med batonger och sprutade tårgas. Basijmilis kom från ena hållet och polisen från andra. Jag flydde in på en parkeringsplats där några människor hjälpte att hålla mig gömd, berättar en 21-årig kvinna på telefon för DN.
Hon deltog i en olaglig demonstration mot president Mahmoud Ahmadinejad i Irans huvudstad Teheran tillsammans med ett hundratal andra. Hon säger att det var tydligt att regimen var väl förberedd den här gången.
– Vi hade blivit varnade från flera håll för att demonstrera, berättar 21-åringen.
Oppositionens ilska har inte lagt sig. Ilska över presidentvalet i juni och ilska över regimens politik. Trots uttalade hot om våld för att slå ned alla typer av manifestationer som inte firade 30-årsdagen av stormningen av den amerikanska ambassaden, var det ett tusental som vågade sig ut runt om i Iran för att uttrycka sitt missnöje. Långt fler var de demonstranter som samlades utanför USA:s gamla ambassad för att lyssna på olika antiamerikanska tal.
Exakt hur många det handlar om från de olika lägren är svårt att veta. Det finns nästan inga utländska journalister på plats och de officiella siffrorna är otillförlitliga.
Det är andra gången sedan presidentvalet som oppositionsledarna Mirhossein Mousavi och Mehdi Karoubi uppmanat sina anhängare att använda en av regimens minnesdagar för att protestera. I september togs Qudsdagen, som är tänkt att visa solidaritet med palestinierna, över av tusentals oppositionsanhängare som viftade med sina gröna flaggor och skrek regimkritiska slagord.
Uppslutningen var inte lika stor den här gången, demonstrationerna inte lika omfattande. Kanske för att regimen inte lät sig överraskas en andra gång. Tusentals poliser och soldater hade kommenderats ut på Teherans gator för att slå ned motsåndet.
Årsdagen av studenternas stormning av USA:s ambassad var avgörande, både för oppositionen och för regimen.
Oppositionen var tvungen att visa att den fortfarande finns och att den betyder något. Samtidigt är det av yttersta vikt för president Mahmoud Ahmadinejad att visa att han har kontrollen. Han utkämpar nämligen ett flerfrontskrig. Han har de interna oroligheterna med folkligt missnöje, maktkamp mellan revolutionära gardet och det religiösa ledarskapet och ett externt bråk med västmakterna om landets kärntekniska program att hålla reda på.
Oroligheterna efter presidentvalet är de kraftigaste sedan den islamiska revolutionen 1979 och har lett till en allvarlig legitimitetskris för regimen. Samtidigt pågår en maktkamp bakom kulisserna mellan det religiösa ledarskapet och det revolutionära gardet.
Det religiösa ledarna är splittrade, medan det revolutionära gardet framstår som starkare än någonsin. Det finns de som hävdar att det som skett i Iran efter presidentvalet egentligen är en tyst militärkupp.
Misstankarna om att att Iran försöker utveckla kärnvapen är en het internationell fråga, inga hot om ekonomiska sanktioner har fått presidenten att bli mer öppen om programmet.
Som om alla dessa problem inte vore nog har Iran också drabbats av torka. Inflationen är skyhög och arbetslösheten stiger. De ekonomiska sanktionerna gör det svårt att få vardagen att gå ihop för många.