- Det här huset kommer att klara en jordbävning som mäter sju på richterskalan!
Belåtenheten i 20-årige Ruholla Imanis röst går inte att ta miste på. I strilande regn lyfter han och 25-årige brodern Javar av tegelstenar från en hyrd pickuplastbil, släpar dem på en uråldrig kärra med stålhjul genom en gränd till ett halvfärdigt trevåningsbygge där de för hand lämpar av teglet längs väggen.
Sju på Richterskalan är kanske att ta i. Men Ruholla Imanis hållfasthetsförhoppning för sitt husbygge avslöjar många Teheranbors fasa för att drabbas av en liknande katastrof som jordbävningen i Bam för snart ett år sedan - något som de flesta geologiska experter tror kommer att inträffa om något eller några decennier.
Och oerhört många, kanske fler än hälften, av byggnaderna i tolvmiljonersstaden Teheran anses vara lika fuskmässigt uppförda som någonsin de i lilla fattiga Bam. Det gäller inte minst stadsdelen Javadie mitt i den tremiljonersslum i södra Teheran som under åtskilliga decennier utgjort sinnebilden för Irans utarmade och utstötta.
Men i dag präglas Javadie och kringliggande stadsdelar söder om järnvägen av nästan märkvärdigt vital kommers och byggiver. Där för bara något decennium sedan allt tycktes stå stilla i ett mischmasch av damm, trasiga lerhus och sysslolösa män vid tebord skyndar nu såväl män som kvinnor mellan jobb, butiker, restauranger och - husbyggen.
Alltjämt ligger ljusår mellan det trendiga, förmögna, skyskrapetäta norra Teheran på sluttningen av Alborzbergen och det platta södra Teherans urbaniserade öken. Men här i Javadie förmärks ett slags ivrig nybyggaranda som nog bara har tagit sin början med de blänkande klinkerfasader som dyker upp lite varstans i gränderna.
- Vi kunde ta vår fars besparingar när han pensionerades från plastfabriken och plussade på med lite banklån. Så hyrde jag och min bror några afghanska hantverkare och började själva bygga på huset, som ska rymma fyra hushåll, säger Ruholla Imani, som också läser jordbruksteknik på universitetet.
Det låter enkelt och självklart när han säger det. Men bakom den nya, oftast egeninitierade byggboomen i södra Teheran ligger ett för Iran ganska unikt investeringsprojekt i väg, vatten och avlopp som drogs i gång av Teherans förre borgmästare Gholam Hossein Karbaschi i mitten av 90-talet.
Karbaschi gav prov på konkret reformsinne långt innan de så kallade politiska reformisterna vann spektakulära valframgångar till landets presidentpost och parlament - och för det fick han betala med både korruptionsåtal och politisk degradering när reaktionära ayatollor började återta all makt för några år sedan.
Han startade Irans första moderna dagstidning, Hamshari, med nästan miljonupplaga, som kunde locka med verklig bildjournalistik, rejäla reportage och kritik av makthavarna. Som borgmästare lät han bygga kulturhus och bibliotek som i praktiken blev ett slags alternativinstitutioner till prästväldets helgedomar.
Framför allt beordrade han att kommunalskatt för teheranska storföretag och basarköpmän skulle användas till att betonglägga södra Teherans otaliga sandgränder samt dra kommunalt vatten och avlopp till vartenda kvarter. Plus plantera grönskande plataner och persiska ekar i var eller varannan gränd.
Ingen iransk makthavare tycks tidigare ha tänkt tanken. Och resultatet lät inte vänta på sig. I dag flyr inte längre folk stadsdelen Javadie - i stället flyttar många tillbaka och bygger nytt.
Och föder nya barnkullar. Med vatten, avlopp och renare utemiljö är det förstås lättare att hålla liv i de yngsta medborgarna. Men en upprymd klädaffärsägare anger ytterligare ett skäl till denna barnaboom:
- Här kryllar det alltid av småbarn. Men det beror inte minst på att järnvägen dundrar rakt genom Javadie, precis som att flygplanen går rakt över oss på väg att landa. Dånet får oss att vakna på nätterna, och då passar vi på att göra barn.