USA:s två krig i Afghanistan och Irak står som symboler för ett amerikanskt utrikespolitiskt vägval som sannolikt inte tagits om 11 september passerat obemärkt förbi. I stället för att vara i krig med internationell och i huvudsak islamistisk terrorism, hade världen antagligen ägnat sig åt att fortsatt bygga strategiskt samarbete, integrera Ryssland, hålla Nordkorea, Irak och Iran i schack och sökt bromsa växande spänningar mellan USA och Kina.

Terroristerna slog till mot World Trade Center i New York och försvarshögkvarteret Pentagon i Washington i ett läge då världen höll på att konsolideras i en ny ordning efter kalla krigets slut.

USA:s och övriga västvärldens långa och blodiga kamp mot fascism, nazism och kommunism hade i stort sett nått sin ände under det förra seklets sista decennium. USA stod ensamt kvar som dominerande makt. Utmanarna, främst Sovjetunionen, hade förlorat den geopolitiska striden och kommunismen var död i Europa. USA:s och Västeuropas gemensamma uppgift att för första gången i historien skapa ett fredligt, enat och demokratiskt Europa var i stort sett i hamn och grunden lagd för den utvidgning österut av EU och Nato som snart är fullbordad.

Genom att USA besvarat de första angreppen mot sitt fastland med krig har terroristgrupperingar med al-Qaida i spetsen lyckats driva in en kil i den harmoni som rådde i förbindelserna mellan USA och Europa och inom Europa efter det kalla krigets slut. USA:s ensidiga invasion och ockupation av Irak har skapat de svåraste slitningarna över Atlanten sedan andra världskriget.

Ett skäl till splittringen i synen på hur militärt våld ska användas för att möta terrorismen är att USA och Europa befinner sig i skilda säkerhetspolitiska situationer.
Medan européer lever i länder som inte längre är utsatta för militära hot och därför är tryggare än någonsin i historien, känner sig amerikaner efter den 11 september mer utsatta och hotade i sitt eget land än någon gång tidigare.

Det ger utslag i opinonsmätningar där starka majoriteter i europeiska länder som Frankrike och Tyskland inte anser att kriget i Irak är värt priset, medan amerikaner fortfarande till överväldigande del sluter upp bakom både invasionen och ockupationen.

Amerikanerna följer i sin syn på kriget i Irak en lång tradition av stöd till militär amerikansk inblandning i andra länder. Bara kriget i Vietnam blev så småningom så impopulärt att det tvingade en president, Lyndon Johnson, att avgå.

Även om det är långt till en sådan utveckling i Irak börjar stödet för kriget minska och kostnaderna för det öka så pass att president George W Bush ser sig tvingad att delvis gå sina europeiska kritiker till mötes, göra avkall på sin revolutionerande utrikespolitik och mot sin vilja söka en kompromisslösning inom FN:s ram.

Därmed kan det bli svårare för Bushadministrationen att nå de främsta målen med invasionen: att skapa ett dominerande amerikanskt inflytande och lägga grunden för en utveckling mot demokrati i arabvärlden.

Kampen mot terrorismen är nu fokuserad till Irak där USA inte har råd att förlora den. Det har inte heller de USA-allierade länder som motsatte sig invasionen. Därför har de paradoxalt nog inget annat val än att dela den ekonomiska och militära börda som ockupationen medför och samarbeta med USA.