Ute på den stora marknadsplatsen förtjänar försäljare sin magra inkomst genom att sälja potatis och lök, grönsaker och kokkärl mitt i det brokiga och larmande myllret av män och kvinnor i traditionella kläder, knarriga kärror med färska varor, puttrande motorcyklar, nersuttna bilar och en och annan svartgul taxi.
Inne i basargången doftar det ljuvligt av te och kryddor, men trängseln är lika påtaglig som ute på den stora marknadsplatsen.
Akram Khan och hans fru har kommit hit för att handla lite kläder, torkad frukt och sötsaker. Som många andra vänder de på slantarna och jämför priser innan de köper något.
– Den här marknaden är billigare än andra. Därför går vi hit, förklarar han.
Akram Khan och hans fru har fyra barn. Han är chaufför och tjänar 10.000 rupier i månaden (runt 1.000 kronor).
– Tidigare räckte pengarna. Men inte nu längre. Allt har blivit så dyrt, klagar han.
Familjen skulle behöva 3.000–4.000 rupier mer i månaden för att klara sig lite bättre, menar Akram Khan.
– Nu lånar jag av min bror eller någon bekant, inte varje månad men ofta. Fast hur länge kan jag fortsätta med det? undrar han.
Pakistan är ett land med många kriser. Det rapporteras ofta om dödliga attacker som talibaner eller andra militanta grupper ligger bakom. Bara den senaste veckan har extremister genomfört flera spektakulära angrepp mot militärer och vid marknadsplatser. Förra veckoslutet attackerade talibaner till och med militärens allra heligaste, arméhögkvarteret just här i Rawalpindi.
Vid sidan om terrorn är ekonomin det akuta bekymret – särskilt för vanliga människor som Akram Khan som kämpar mot stigande matpriser, elbrist och en inflation runt 20 procent. Lägg ovanpå det att demokratin är skör.
Ett bevis på krisen är att landets industriproduktion nu för första gången visar minussiffror.
Ett annat, på gräsrotsnivå, är en tragisk händelse i mångmiljonstaden Karachi förra månaden då 19 kvinnor trampades ihjäl i trängseln när gratis mjöl delades ut.
– Alla Pakistans problem hänger ihop – talibaner, dålig ekonomi, stigande matpriser, brist på energi och en svag demokrati, säger Abid Qaiyum Suleri, chef vid organisationen Sustainable Delvelopment Policy Institute i Islamabad.
35–40 procent av pakistanierna lever under fattigdomsgränsen (definierad som 2.350 kalorier om dagen). Samtidigt är Pakistan ett av världens kärnvapenländer.
Abid Qaiyum Suleri tar fram en tabell som visar att 30 procent av landets budget går till militären, 25 procent till att betala skulder och ytterligare 25 procent till administration och byråkrati.
– Då återstår bara 20 procent till utbildning, sjukvård och annat som människor behöver, säger han.
– Alla frågor måste tacklas samtidigt. Om människor inte känner att de styrande bryr sig om deras bekymmer kan en del söka lösningar på andra håll. Och då finns risken att extremismen ökar, menar Abid Qaiyum Suleri.
Även ekonomen Tahir Dhindsa talar om ett samband mellan det usla säkerhetsläget och ekonomin, men från en annan utgångspunkt.
Militärens kamp mot terrorister har kostat 350 miljarder kronor de senaste sju åren. Det är pengar som hade kunnat användas på annat sätt, menar Dhindsa.
– Dessutom går landet miste om investeringar. För vem satsar i ett land där säkerheten är dålig? Å andra sidan har landet inget annat val än att fortsätta att bekämpa terrorgrupperna, säger han.
Dhindsa menar att Pakistan är ett land med en ”kaotisk ekonomi”. Om en förändring ska komma till stånd måste budgetunderskottet ned och skatteintäkterna öka. Andra pratar också om att Pakistan behöver hjälp och bistånd från andra länder.
En grupp stater och organisationer som kallar sig ”Pakistans vänner” – med bland andra Storbritannien, Kina, USA, Japan, Australien, FN och EU – beslutade i april om stöd på motsvarande 40 miljarder kronor. Men bara en bråkdel har hittills betalats ut eftersom givarländerna är osäkra på hur pengarna kommer att användas och undrar över hur stabil den pakistanska demokratin är.
Samtidigt har USA nyligen beslutat att tredubbla det civila biståndet till Pakistan under de kommande fem åren. Drygt 10 miljarder kronor om året ska användas till satsningar inom skola, sjukvård, vägar, energi och jordbruk.
– Militanta extremister i Pakistan är ett hot mot regionen, mot USA och mot världen, sade USA:s president Barack Obama nyligen. Och fortsatte:
– På samma sätt som vi kommer att hjälpa Pakistan att stärka de krafter som behövs för att utrota extremisterna måste vi också arbeta för att möta de behov invånarna har – skolor, vägar, sjukhus.
Men paketet är högst omstritt i Pakistan på grund av de villkor som ställs från USA:s sida; bland annat krav på Pakistan att visa uthållighet i kampen mot terrorismen, att landet aktivt arbetar för ickespridning av kärnvapen och att regeringen har full kontroll över militären.
Nu rasar en upphetsad debatt. Paketets tillskyndare säger att det innebär en chans för Pakistan.
– Om pengarna används på rätt sätt kan det leda till en ekonomisk revolution, menar Zafrullah Khan, chef för en tankesmedja i Islamabad som arbetar med demokratiutbildning.
Men kritikerna hävdar att de amerikanska kraven är ett bryskt intrång i Pakistans suveränitet.
Fast diskussionen om hjälppaketet är knappast något som Akram Khan och andra besökare på marknaden i Rawalpindi deltar i. Några vi pratar med säger att de har pengar och klarar sig hyggligt.
– Vi lever ett bra liv här i Rawalpindi, berättar Muhammad och Shame Nadeem som besöker marknaden tillsammans med barnen Adan, Tasmia och Roham.
I dag köper de nötter och torkade frukter som barnen ska äta för att bli starka inför den annalkande vintern.
Men många är bekymrade och klagar över priserna. Kunderna tycker att de är för höga, försäljarna menar att de är för låga.
För att dämpa inflationen har myndigheterna infört fasta normpriser för både mjöl och socker.
– Jag säljer en säck med 20 kilo mjöl för 545 rupier och tjänar bara 5 rupier per säck. Det går inte ihop, säger Muhammad Siddique.
Men Akram Khan menar att regeringen borde göra mer för att få ned priserna på mat, på mjöl, socker, ris och olja.
– För oss fattiga är livet alltid besvärligt, förklarar han.