Säg namnet Dora till en grek, vem som helst, och han eller hon vet omedelbart vem du syftar på.
Dora Bakoyannis är Greklands utrikesminister. Hon är en av landets mest kända personer alla kategorier. Hon är också troligen sitt lands mest populära politiker, respekterad även av många i motståndarlägret.
Att hon är både rik, vacker och begåvad hjälper förstås. Men kanske handlar det också om någon sorts identifikation. För Dora – så vill hon själv kallas – rymmer i sitt 55-åriga liv vad Grekland har gått igenom under det senaste halvseklet, både tragedierna och framgångarna.
Och så handlar det om släktband. Dora Bakoyannis är överhuvud för en politisk familj som matchar Kennedyklanens i prestige och dramatik. Hon är född till makt, men hon har också tagit för sig – och kanske haft en del tur.
När Grekland upplevde en av sina stoltaste stunder i modern tid, under OS i Aten 2004, då var hon stadens borgmästare. Två år senare blev hon landets första kvinnliga utrikesminister.
Ändå tror få att Dora Bakoyannis har nått toppen på sin karriär.
– Man tar för givet att hon förr eller senare kommer att leda sitt parti och sitt land, säger en grekisk akademiker med lång insyn i landets politiska liv. Ungefär samma sak säger flera andra greker och svenska Greklandskännare jag talar med.
Men egentligen börjar historien för 150 år sedan på Kreta, då styrt av det turkiska Osmanska riket. Här, i en by utanför staden Chania, föddes Eleftherios Venizelos, mannen som dominerade grekisk politik under 1900-talets första decennier.
Under Venizelos vann Grekland två krig och fördubblade sin yta och befolkning. Han moderniserade landet och betraktas fortfarande som en sorts landsfader, lite som Atatürk för turkarna eller vår egen Gustav Vasa.
Den ärevördige Venizelos blickar fortfarande ner från många grekiska väggar bakom yviga mustascher. Ett av porträtten sitter på väggen i Dora Bakoyannis kontor – den store landsfadern var hennes farmors bror.
För att förstå hur tungt detta arv väger måste man känna till de politiska klanernas betydelse i Grekland. Man brukar säga att en grekisk premiärminister bara kan ha två eller tre olika efternamn. Det är inte riktigt sant, men nästan.
Den socialdemokratiska klanen Papandreou har haft två premiärministrar, och kan snart få sin tredje. Den konservativa klanen Karamanlis är inne på sin andra, sittande regeringschefen Kostas.
Den tredje klanen är den från början liberala, som grundades av Venizelos. Här finns förutom otaliga parlamentsledamöter och ministrar även förre premiärministern Konstantinos Mitsotakis, Dora Bakoyannis far.
Det är lite som om Mona Sahlin hade Olof Palme till pappa och Hjalmar Branting till farfars far. Men det räcker ändå inte, för Doras personliga historia äger dessutom en dramatik som får Monas Tobleroneaffärer att blekna.
När den grekiska militärjuntan kom till makten 1967 arresterades hennes far, men lyckades senare fly utomlands. Den 14-åriga Dora och resten av familjen fick hastigt lämna allt och tillbringade juntaåren i Frankrike och Tyskland.
Vid återkomsten till Aten 1974 träffade hon den 19 år äldre Pavlos Bakoyannis, en frispråkig journalist som även han levt i exil under juntatiden. De gifte sig och fick två barn, en dotter och en son.
Pavlos Bakoyannis stod från början en bra bit till vänster om Mitsotakisklanen politiskt. Men när svärfadern Konstantinos blev ledare för borgerliga Ny Demokrati 1984 gick han med i partiet. I juni 1989 valdes han in i parlamentet. Två månader senare sköts han till döds av medlemmar i 17 november, en marxistisk stadsgerilla i stil med tyska Baader-Meinhof-ligan.
Dora Bakoyannis är med andra ord något så unikt som ett offer både för höger- och vänsterextremism. Och mordet på maken blev början på en politisk karriär.
– Man har två alternativ i en sådan situation, har hon sagt i en tv-intervju. Antingen kan man krypa in i ett hörn, eller så kan man välja att kämpa.
– Jag valde det andra alternativet. Det var i det ögonblicket jag bestämde mig för att gå in i politiken på allvar.
Under sina första år som parlamentariker förknippades Dora Bakoyannis mycket med just kampen mot vänsterterrorismen. Det handlade bland annat om att öka polisens befogenheter – en svår kamp i ett land där många efter juntaårens förtryck är djupt skeptiska mot poliser.
Hon lyckades väl bara delvis. Först 2002 upplöstes 17 november-gruppen, och året därpå dömdes fem av terroristerna för mordet på Pavlos Bakoyannis.
Vid det laget hade Doras karriär tagit en ny vändning. Som Atens borgmästare under de olympiska spelen 2004 hamnade hon i en ny typ av rampljus. Även om pengarna till största delen kom utifrån var hon i mångas ögon kvinnan bakom det pånyttfödda Aten som mötte OS-besökarna, en fräschare och mer välordnad stad än förr.
I dag rör hon sig med lätthet på det minfält av känsliga frågor som är grekisk utrikespolitik – Cyperns delning, Makedoniens namn och relationen med arvfienden Turkiet. Att tala fyra språk flytande underlättar i den internationella diplomatins salonger, liksom det medfödda självförtroende som bara en rejäl politisk stamtavla kan skänka.
Och historiens vingslag till trots är Dora Bakoyannis i högsta grad med sin tid. Få europeiska toppolitiker torde vara så uppkopplade som hon – Carl Bildt kan slänga sig i väggen med sin blogg. Dora finns på Twitter, Friendfeed, Facebook Flickr och har ett eget webbteam som pumpar ut filmsnuttar på nätet.
Den som surfar runt en stund på ”DoraWebTV” kan lätt drabbas av övermättnad. Huvudpersonen skakar hand med världens stora, vandrar vid Riddarfjärden, talar i FN i New York, semestrar på Santorini – ständigt med samma inkännande leende på läpparna.
Man kan tro att hon är för snäll för det hårda livet på toppen. Men det vore ett misstag, varnar en grekisk bedömare:
– Dora är en iskall maktspelare. Hon har hela tiden haft siktet på det högsta jobbet.