Femtio år har gått och kinesisk militär har spärrat av en fjärdedel av landets yta. Vad är det som händer i Tibet när inte omvärlden får insyn? Avgrunden är total och någon lösning går inte att se. Kinesiska invånare och en stor del av omvärldens befolkning har två helt olika bilder av situationen.
Långt före årsdagen av det misslyckade tibetanska upproret mot Kina hade Dalai lama i kinesiska medier utmålats som en sabotör, en splittrare, en ohederlig man med en dold politisk agenda. Propagandan har trappats upp till höjder som lätt kan skapa fientlighet mellan kineser och tibetaner. Den kinesiska ledningen har gjort den 73-årige och på senare tid sjuklige andlige ledaren till en fiende som vid behov enar nationen.
På tisdagen varnade Dalai lama för att den tibetanska kulturen är nästan utrotad. I ett tal från sin exil i Indien använde han ovanligt kraftfulla ord och anklagade Kina för att genom åren ha dödat hundratusentals tibetaner och för att tidvis ha förvandlat Tibet till ”helvetet på jorden”. Han sa att tibetaner lever i ”ständig skräck” och att Tibet lidit av de ”brutala kraftåtgärder” som införts av Kina efter kravallerna förra året.
Det tibetanska folket ses som brottslingar som förtjänar att dö, beskrev Dalai lama situationen, och krävde ett ”legitimt och meningsfullt självstyre” för Tibet. Han uppmanade sina anhängare att fortsätta söka autonomi genom att använda icke-våldsmetoder vid sina protester. Detta trots att yngre grupper av exiltibetaner börjat tappa tålamodet med hans mjuka stil i relationen till ledarna i Peking.
Den statliga kinesiska nyhetsbyrån Nya Kina parerade snabbt Dalai lamas uttalande.
Det påstådda ”tibetanska folkmordet” är rätt och slätt ”hopdiktat och dessutom en ärekränkning”, löd en del av en kort artikel. Berättelser om att Kina trycker ned den tibetanska kulturen och religionen är, enligt en ledarartikel i Folkets Dagblad på tisdagen, också ”hopdiktade”.
Det råder inget tvivel om hur den kinesiska ledningen söker få bukt med situationen i Tibet. Genom kraftig militär mobilisering och genom att stänga av mobiltelefonsystem som förhindrar kommunikation med omvärlden. Dessutom genom att på nytt låta den kinesiska befolkningen bli översköljd av artiklar om vilken ond människa Dalai lama är.
Viktigast för den kinesiska ledningen är inte vad omvärlden anser hur den hanterar situationen i Tibet, utan att den fortsatt har den inhemska befolkningens starka stöd. Utländska medier är utestängda från tibetanska områden troligen mer för den rapportering som då skulle kunna spridas till Kina än för den bild som skulle ges i omvärlden (som i kinesiska ögon redan låter sig duperas av Dalai lama).
Kinas tillslag är hårt och ingen tvivlar på att säkerhetsstyrkor klarar att slå ned de eventuella protester som bryter ut. Lugn och ro breder ut sig för tillfället. Men att en fjärdedel av landet måste stängas av för att eventuella protester ska döljas tolkas av bedömare i omvärlden som ett misslyckande.
Samtal med tibetaner i olika provinser ger en bild av att motståndet ökat mot det kinesiska styret. Om det var ett fåtal i fjol som var så missnöjda att de beslöt delta i kravallerna i Lhasa, så har gruppen av djupt besvikna vuxit många gånger under det år som gått och som ställt den tibetanska befolkningen under en hårdnande kinesisk policy.
Mycket tyder på att kinesisk hårdhet därmed har gett hårdare tibetanskt motstånd. Peking kan fortsätta mobilisera militären men ser, enligt experter, ut att ha misslyckats med att få tibetaner att känna nationell samhörighet.