"Tibets betydelse enorm för Kina"

Vilken betydelse har Tibet för Kina?
- Enorm. Vad gäller det politiska kan allt som har med separatism i Kina att göra stärka självständighetskampen i andra delar av landet, som i Taiwan, Inre Mongoliet eller bland muslimska grupper i Xinjiang-provinsen. Stabilitetsmässigt kan det leda till oroligheter även på andra håll där man känner sig förfördelad av andra orsaker än de etniska eller kulturella. Tibetanska naturresurser i form av mineraler och annat är också viktiga för Kina. Tibet som strategisk plats är förstås också viktig, i synnerhet gentemot Indien där man ser ett strategiskt hot, men också andra angränsande nationer.

Vad kämpar tibetanerna för?
- Tibet kämpar, precis som Dalai lama säger, för reell autonomi i frågor om religion, språk och kultur. Även om det formella namnet är Tibet autonomous region, TAR, och det faktum att tibetanska tjänstemän har placerats som alibin i den kinesiska, lokala administrationen, uppfattar vanliga tibetaner inte det som att man har en reell autonomi.

Har den tibetanska exilregeringen inga politiska ambitioner?
- Jo. Pratar du med den kinesiska ambassaden skulle den säga att Dalai lama vill ha ett utökat självstyre, det vill säga även i delar av provinser utanför dagens Tibet. Även kampen för kulturella rättigheter handlar om politik i frågor som exempelvis ojämlikhet och integration. Otvivelaktigt har Kinas styre lett till att Tibet har utvecklats ekonomiskt snabbare än andra fattiga delar av landet på senare år, men det kommer inte tibetanerna till del. Stora investeringar i exempelvis tempelrenoveringar och utbildning till trots prioriteras kineser framför tibetaner bland annat på arbetsmarknaden. Om detta har kineserna förstås en annan bild.

Om Tibet blev självständigt, vad garanterar att landet inte blir en teokrati, ett religiöst statsskick?
- Förmodligen att den tibetanska buddhismen, lamaismen, i exil har förändrats och utvecklats. I dag är den något som vi i väst uppfattar som fredlig. Före Kinas invasion 1950 var Tibet en teokrati och på landsbygden fanns ett relativt stort och utbrett missnöje av det man upplevde som ett förtryck. Exilregeringen har i dag en annan demokratisk inställning och en större mognad. Men det är klart att en statsbildning där munkar också har mer politisk makt än övriga tibetanska samhällsgrupper inte går att utesluta.

Vad säger att nästa Dalai lama kräver mer än autonomi, det vill säga ren självständighet?
- Den nuvarande Dalai lama, den fjortonde, har antytt att han kan påverka vem som ska efterträda honom, eller till och med att han inte ska återfödas alls. Eller att en folkomröstning om vem som ska bli den femtonde Dalai lama kan hållas. Det är verkligen inte bara en fråga om religion, utan också ett politiskt uttalande, eftersom att Kina har sagt att de nu har rätten att godkänna framtida reinkarnationer av levande buddhor, det vill säga lamor.

Vilken rätt till självständighet har Tibet?
- Där står olika åsikter om Tibets självständighet i historien mot varandra. Frågan om vem som har rätt eller fel är maktpolitisk. Traditionellt vinner man rätten till självständighet, i andra staters ögon, efter att ha kontrollerat ett stycke mark under en viss tid. Det är otänkbart att Tibet skulle göra det, om inte Kina imploderade i stil med Sovjetunionens upplösning. Det finns ju ingen väpnad, tibetansk rebellgrupp eller militär gren, som exempelvis ANC hade i Sydafrika.

Hur ser grogrunden ut för alternativa politiska partier i Tibet?
- Det är en svår fråga. Det finns många utbildade tibetaner i exil som inte är munkar. Där finns de starkaste rösterna för självständighet, och om de bildar politiska partier är det sannolikt att Dalai lama skulle acceptera dem. Dalai lama skulle ha lättare att acceptera meningsmotståndare inom sin egen intressesfär i Dharamsala, än vad Pekingregimen har gentemot meningsmotståndare i Kina. Bland just dessa exiltibetaner finns en hel del pluralism, det vill säga många åsikter. Vad jag känner till har dock vissa av dem en mer otålig och konfrontativ linje, men å andra sidan går detta att förstå. Det är svårt att tänka sig en mer försonlig linje än Dalai lamas och den har inte gett några synbara framsteg. Hur dessa grupper placerar sig i olika frågor, eller på en höger-vänster-skala, vet jag inte.

Hur kommer det sig att man i väst så lätt tar Tibets parti, när det är mer nyanserat i andra territoriella konflikter som de i Palestina, Kurdistan, Kosovo och Baskien?
- Precis som i fallet med munkarnas demonstration i Rangoon handlar det om den visuellt framställda konflikten mellan gott och ont. Det är ett enkelt narrativ där de obeväpnade munkarna ställs mot beväpnade polisstyrkor. Icke-våldet tilltalar särskilt västvärlden, där tibetanerna representerar något idealiserat och post-materiellt, som jämförs med kinesernas materialistiska och instrumentella syn på tillvaron. Det tibetanska framstår som en lyssnandets kultur och Dalai lama som en "Gandhi". Den kinesiska retoriken låter samtidigt som något från kulturrevolutionen och det alienerar bedömare i väst.

Och kampen är inte mellan gott och ont?
- Bilden kan behöva nyanseras något. Kina är exempelvis försiktigare i dag än vad man varit tidigare, som under studentdemonstrationerna på Himmelska fridens torg 1989 då armén med pansarvagnar faktiskt skickades in. Den här konflikten är också mycket mer mångbottnad: den är etnisk, politisk, ekonomisk, kulturell och rymmer mer än andra sociala uppror i Kina. Ansvaret för problematiken ligger dock ändå i Peking, oavsett om bilden är rättvis eller inte. För kineserna är det tibetaner som uppviglat folket till oroligheterna. Statligt kontrollerade medier går inte in på bakomliggande orsaker och många mediekonsumenter i väst har kanske inte klart för sig att kineser också har mördats, om än inte av munkar. Det handlar om två olika informationsbubblor, kan man säga.