I det lilla Colonia på La Plata-flodens uruguaystrand pickar hönsen i gatudammet. Allt är så lantligt man kunde önska, tills man hajar till för en mörk skugga bland feberträdens kronor, något som för tankarna till Babylon eller kejsarnas Rom. Mitt i den sömniga pastoralen reser sig en koloss av rött tegel: en av världens största tjurfäktningsarenor, omslingrad av lianer.
Det var 1910. Argentinas regering, ivrig att distansera sig från spanska seder, hade just förbjudit den barbariska tjurfäktningen, och så kläckte någon affärsidén: att skeppa spanjorer från Buenos Aires över flodens smalaste parti till Uruguay, där "corridas" var lagliga. Men efter bara ett år av goda affärer bannlyste också Uruguay tjurfäktningen och La Plata-länderna blev den spanska världens första tjurfäktningsfria zon.
Ett par territorier till, Kanarieöarna och det revolutionära Kuba, har "befriats" från tjurfäktningen. Men sedan har det gått trögt. Ingen politiker med självbevarelsedrift skulle ställa sig i vägen för de tjursinnade opinionerna i Mexiko eller Colombia. När Spanien släpptes in i EU 1986 var kommissionen genast framme med sitt djurskyddsreglemente. Men Bryssel insåg strax att det var klokast att inte tvinga spanjorerna välja mellan tjurfäktningens och Europatankens gemenskaper.
Och visst är det häpnadsväckande. Efter tre decennier av demokrati och två i EU har det gamla nådens Spanien, med alla dess ingrodda bruk, fixa idéer och värderingar, malts till stoft mellan modernitetens och kommersialismens kvarnstenar.
Kyrkans, försvarets, tariffekonomins och kvinnosynens stöttepelare har knäckts som svavelstickor. Men ett består, och det är tjurfäktningen. Den har trotsat alla spådomar och upplever just nu en blomstring, publikt och artistiskt, som får garvade krönikörer att famla efter ord.
Främlingen lär sig i Spanien att omgivningens tjurintresse inte följer något rätlinjigt mönster. Den mest högstämda eller kvinnligt milda person visar sig plötsligt vara fullt hemmastadd i det blodiga hantverket.
I Katalonien stöter du på ilsket tjurfäktningsmotstånd, men också på fanatiskt hängivna infödda. Baskerna, ständigt på sin vakt mot spanska excesser, fyller ledigt den stora arenan i Bilbao.
En ihärdig och talför, om än föga talrik, opinion förbannar och bekämpar tjurfäktningen. De unga djurskyddsradikalerna är typiska anhängare till sångarhjältarna Joaquin Sabina och Joan Manuel Serrat, vänsterikoner i hela den latinska världen.
Men just de bägge är svurna tauromaner! Under den senaste San Isidro-festivalen i Madrid - tjursäsongens årliga kulmen - stjälpte djurskyddsfolket Sabinas och Serrats cd-skivor i rännstenen.
Tjurfäktningens uppsving är i viss mån en mans verk. I mitten av 90-talet började José Tomás från Galapagar utanför Madrid stimulera sina landsmäns fantasi som ingen gjort sedan Alfredo di Stefano slutade spela fotboll i mitten av 60-talet.
Tomás har segrat genom att gå mot strömmen. Han har vägrat ikläda sig den numera typiska toreadorrollen som dandy och veckotidningshero - inga sportbilar, inga premiärblondiner, inget nattsudd för hans del.
Den spanska skandalpressens hästflugor till paparazzi får inte ett ord ur honom. Han säger nej till tevesändningar - och kopiösa intäkter - från sina framträdanden.
Om andra ger 60-70 föreställningar per år ger han högst 20. När han inte känt för det har han lagt ned vapnen och vägrat döda tjuren, något oerhört i denna strängt reglementerade bransch. År 2002 drog han sig utan förvarning tillbaka till en liten andalusisk by, odlade ett stort svart skägg och vände världen ryggen. Anhängarna saknade honom på ett sagobokslikt vis som en nationens goda genius.
I våras drog den spanska politikens gossen Ruda, de katalanska separatisternas ledare Carod-Rovira, i gång en bullersam kampanj för att stoppa tjurfäktningen i Katalonien. Han hänvisade till djurplågeriet, men det var förstås ett led i den pågående kulturkampen. I det läget meddelade José Tomás att han skulle gå i ringen på nytt - i Barcelona.
Barcelonas gator var svarta av folk, biljetter såldes vidare för tio gånger utgångspriset och Tomás triumf blev en stor förödmjukelse för förbudsfalangen. Sedan dess har Tomás hållit publiken på halster under en serie kallblodiga och halsbrytande corridas.
Inför sextioårsdagen av den legendariske Manoletes död på arenan i Linares den 27 augusti regisserade Tomás en minnes-corrida. Han tog in på samma rum i samma hotell i Linares där Manolete tillbringat sin sista natt 1947.
Symboliken höll på att bli fullständig då hans första tjur med en faslig stöt öppnade ett djupt gap i hans lår. Bårbärare och kirurger störtade fram, men Tomás viftade bort dem, slog ett gummiband om benet och fortsatte med blodet pulserande ut i sanden tills tjuren var expedierad.
- Jag är inte någon tjurfantast, men det här är fascinerande. Tomás liknar poeten Pusjkin, som gav sig tusan på att han skulle dö i duell. Jag är rädd att det här kommer att sluta med tragik, säger författaren Miguel Murado.
Sjukvårdaren Raúl Segovia, vars tjurpassion slukar merparten av hans inkomster, var på plats i Linares:
- Tomás kunde ha tagit ett halvt steg tillbaka när tjuren vägrade i vändningen och började slänga med huvudet. Alla andra skulle ha gjort det. Jag begriper det inte.
Det finns, sedan 1978, en gedigen statlig tjurfäktningsutbildning, där nästan alla dagens stjärnor - dock inte Tomás - pluggat. Återväxten är imponerande, men Carlos Piña, garvad tjurexpert från Valdepeñas, är oroad över Tomás demoniska inflytande över unga sinnen:
- Tomás är ett geni. Han kan balansera på avgrundens rand. Men nu ska alla de yngre jobba med lika snäva marginaler. Hans rival Cayetano har stångats tre gånger bara i sommar. Vi har fått en ny hjältekodex som bara kan efterlevas med livet som insats, se hur skadekurvan skjuter i höjden.
Santa Cruz de Mudela är en solbakad by i La Mancha. På baren intill stora landsvägen träffar jag ägarinnan Josefa Morales, vars liv tog en tvär vändning för knappt ett år sedan. Hennes förstfödde, 17-årige Emilio, meddelade sina föräldrar att de dyra avgifterna för hans privatgymnasium i Madrid var bortkastade:
- Jag är ledsen, sade han, men jag kan inte få det där ur skallen.
"Det där" var hans tjurfäktardröm, som föräldrarna inte velat höra talas om.
- Vi fick bestämma oss. Om vi fortsatt säga nej hade han väl rymt hemifrån, suckar Josefa.
Emilio går nu i Madrids tjurfäktningsskola, där lärarna anser honom löftesrik. Där hemma visar hans mor andaktsfullt sonens vidlyftiga garderob med de glittrande dräkterna och all utrustningen. Första aktens skynke, den gulrosa "el capote", känns chockerande tungt för en lekman.
Det väger nära sju kilo - ingen vindpust ska kunna rubba det - och tvingar sin man till ständig muskelträning. Ute på gården står "el carretón", den tjurhövdade skottkärran som är hans sparringpartner då inga kor finns till hands. (Tjurar går inte att träna med - på en kvart genomskådar de skynkets illusion och blir obrukbara som offer.)
Men Emilio kan inte träna, han har vänsterarmen, den viktiga, i gips. I juli kastades han omkull av en ungtjur och låg medvetslös i flera minuter, inför ögonen på föräldrar och småsyskon.
Rädsla är inte tabu. Många folkkära toreros har talat öppet om saken. Curro Romero var högt älskad i Sevilla för sitt sätt att bemästra en förlamande rädsla.
- Nej, vi har ingen på skolan som talar till oss om känslor. Ingen psykolog kan snacka bort skräcken, då kunde alla bli tjurfäktare, skrattar Emilio.
Om Emilio får ha hälsan kommer han att döda sin första "utrero", treårstjur, våren 2009, och debutera på allvar året därpå. Den blyge och stillsamme pojken har infört ett kroniskt orosmoment i familjens fridfulla tillvaro.
Hans mor vet att söndagen inte längre är någon vilodag, utan en återkommande späkning för vem vet hur många år framåt. Hon har låtit göra en träbild av byns beskyddarinna, La Virgen de las Virtudes, som står i ett litet husaltare.
Så kan man överösa henne med böner varje ledigt ögonblick utan att behöva springa till kyrkan stup i ett.