Det kan vara svårt att tro att ett parti med 73 miljoner medlemmar, som lett landet genom en 30-årig ekonomisk utveckling, skaffat sig världens största valutareserv och tagit militära stormsteg skulle låta sig skrämmas av en enda röst, från en drygt 50-årig litteraturkritiker.

Men det var så Liu Xiaobo sågs, som något alltigenom ont – en man som senare dömdes till elva års fängelse för att fungera som ett avskräckande exempel.

Ingen som i höst läst kinesiska tidningar ska betvivla att Liu är en usel människa. Ingen ska tro något annat än att Kommunistpartiet är orubbligt.

Nobelpriset har i Peking den senaste veckan kallats en ”obscenitet”, dess kommitté har beskrivits som ”clowner”. Diplomater har i höst sänts över världen för att utöva påtryckningar. Nationer har varnats för konsekvenserna, och 18 nationer utöver Kina uteblir från dagens ceremoni i Oslo.

Hårdhet är Kommunistpartiets patentmedicin. Den följer på rädsla och bristande självförtroende. Skillnaden är att biverkningarna syns tydligare den här gången.

För det första har de kraftiga reaktionerna gjort den relativt okände Liu Xiaobo till en kändis både i Kina och världen. Partiet har gett landets demokratirörelse det ansikte den länge saknat.

För det andra har omvärlden efter Kinas påtryckningar och reaktioner fått en inblick i vilka krafter det är Liu Xiaobo kämpar emot.

Därtill har utnämningen av Liu fungerat som en påminnelse om olikheterna mellan Kina och västvärlden. Den globala offensiv som Kina just hade inlett kulturellt och medialt – att skaffa sig en röst i Världen – har för tillfället kommit av sig.