Förväntningarna hade byggts upp under lång tid inför FN:s klimatmöte i Köpenhamn för tre år sedan. Med sin film ”En obekväm sanning” hade USA:s förre vicepresident Al Gore fått den stora publiken att ta till sig det som vetenskapsmännen länge varnat för: Jorden blir varmare, människans utsläpp är en avgörande orsak och det kommer att ställa till stor skada.
Budskapet fick också förnyad tyngd av att FN:s klimatpanel under 2007 publicerade tre rapporter som sammanfattade det oroväckande forskningsläget. Året före hade den brittiske ekonomen Nicholas Stern räknat fram en skrämmande prislapp på klimatförändringarna. Hoten översattes till svenska förhållanden i den statliga klimat- och sårbarhetsutredningen.
– Rapporterna gjorde att det fanns mer att diskutera och mer att rapportera i medierna. Det gjorde i sin tur att många olika aktörer kom upp på banan. Det blev en spiraleffekt, säger Jessica Henryson, ansvarig för klimatfrågor på PR-byrån Westander, till DN.se.
– Politikerna var tvungna att förhålla sig till en väldigt bred opinion som krävde att de visade handlingskraft.
Henryson pekar också på ”Obama-faktorn”. I januari 2009 hade USA fått en president som både erkände klimatproblemen och hade lovat ett nytt engagemang från amerikansk sida i internationella förhandlingar.
– Det skapades förhoppningar om att Obama på något sätt skulle kunna göra det omöjliga. Men när han kom till Köpenhamn blev det en besvikelse direkt, säger Henryson.
Sedan dess är förväntningarna nedskruvade till närapå noll. Det gäller även FN-mötet som startar i Doha i Qatar i dag måndag. Istället för ny enighet resulterade Köpenhamnsmötet i en ökad splittring som fortfarande hämmar klimatprocessen, menar Jacob Risberg som arbetar med klimatpolitik för Svenska kyrkans räkning.
– EU och USA tog inte sin del av ansvaret utan lade skulden framför allt på Kina. Det har skapat en djup förtroendeklyfta som det tar tid att överbrygga, säger Risberg till DN.se.
Han menar att Obama tillsammans med det danska ordförandeskapet bidrog till detta genom att skjuta åt sidan det som förhandlats fram inför möte och istället lägga fram det urvattnade Köpenhamnsavtalet. Därefter har dessutom den världsomfattande ekonomiska krisen kastat om prioriteringarna.
– När frågan inte längre ligger högst på dagordningen anser politikerna inte att det är lika akut att tag i den, säger Jacob Risberg.
Jessica Henryson beskriver det som att klimatrörelsen fick något av en baksmälla efter Köpenhamnsmötet.
– Det hade varit fokus fram mot Köpenhamn under lång tid, folk hade jobbat oerhört hårt och lagt ner stora resurser. När mötet misslyckades gick luften gick ur många och pengarna var slut.
En annan händelse vid samma tid som bidrog till stämningsskiftet var skandalen Climategate. Mejlväxlingar mellan forskare som offentliggjordes användes av klimatskeptiker som argument för att vetenskapen på området inte var så solid som det hävdats.
– Egentligen var det som framkom inte särskilt allvarligt men timingen med Köpenhamnsmötet gav viss effekt. Sedan blev det också en kall vinter som förstärkte bilden av att problemen kanske inte var så akuta, säger Jessica Henryson.
Men både hon och Jacob Risberg spår att intresset för klimatfrågan är på väg att vända upp igen. De pekar på den uppmärksamhet som en rapport från Världsbanken nyligen fick. Och med början nästa år kommer en serie nya klimatrapporter från IPCC som kan sätta ny fart på opinionen.
– Det kan få politikerna att lägga fram mer konkreta förslag och visa mer engagemang i klimatmötena, säger Jessica Henryson.