Medan demokraterna stärker greppet om kongressen utkämpar USA:s republikaner en allt bittrare intern strid om vilken väg partiet ska välja.
Många hade hoppats att den nye partilordföranden Michael Steele, som valdes i februari, skulle kunna ena partiet. Republikanerna behöver ett samlande namn för att kunna få revansch i kongressvalen nästa år, efter stora förluster mot demokraterna i den senaste valen.
Men Steele, en 50-årig viceguvernör från Maryland och partiets förste svarte ordförande, har visat sig svag och oförmögen att sammanjämka partiets olika fraktioner, som snarare framstår som mer oeniga än någonsin. Ytterligare en spik i den republikanska kistan slogs i slutet av april, när den republikanske senatorn Arlen Specter tillkännagav att han hoppar av till det demokratiska partiet.
Grovt sett finns tre falanger hos republikanerna:
1. De neokonservativa. Vilar på tanken att USA-imperiet har en mission att sprida kristen tro och demokrati med amerikanska värderingar. Leds av George W Bushs vicepresident Dick Cheney, som förekommit mycket flitigt i tv-debatter den senaste tiden. I en intervju med Fox-TV natten mot torsdagen lanserade Cheney ett ny tänkbar presidentkandidat: George W Bushs lillebror Jeb, som var guvernör i Florida 1999-2007. Newt Gingrich, en av de ledande republikanska ideologerna, räknas också hit.
2. De högerkristna. Vill stärka partiets fundamentalistiskt-kristna profil och är motståndare till abort och ökade rättigheter till homosexuella. De starkaste namnen är John McCains vicepresidentkandidat Sarah Palin, nu guvernör i Alaska, och Mike Huckabee, tidigare baptistpastor och guvernör i Arkansas.
3. Nytänkarna. Vill ha ett mindre ideologiskt, mer pragmatiskt parti som når ut med budskapet till de grupper som övergivit partiet på senare år, som svarta och latinamerikaner. Hit hör partiordföranden Michael Steele, Floridas guvernör Charlie Crist och den unge kongressmannen Eric Cantor från Virginia.
Det finns också en fjärde storhet som många – inklusive han själv – anser är partiets verklige ledare: radioprataren Rush Limbaugh.
I över två decennier har den 58-årige Limbaugh spridit sitt konservativt populistiska budskap via etern, och hans dagliga pratshow har landets högsta lyssnarsiffror. Hans måltavla är demokrater och feminister (de senare kallar han ”feminazis”) och hans målgrupp det som brukar kallas den tysta majoriteten, vita landsortsbor som känner sig undanskuffade av de ”politiskt korrekta” makthavarna i storstäderna.
Limbaugh har sina sympatier hos de neokonservativa och de högerkristna. När Michael Steele nyligen försökte definiera Limbaughs roll i det republikanska partiet som ”en underhållare” blev protesterna från partiets väljarbas så högljudda att Steele tvingades till en förödmjukande offentlig ursäkt.
Inom partiet finns en växande irritation mot Dick Cheneys plötsliga uppdykande på scenen. Den tidigare vicepresidenten har hamnat i rampljuset som försvarare av de ”bryska” förhörsmetoder (läs: tortyr) som användes mot terroristmisstänkta under Bushs presidentår, men som nu förbjudits av efterträdaren Barack Obama. Cheney hävdar att metoderna har bidragit till att förhindra nya terroristattacker mot USA.
Långt ifrån alla republikaner tycker att det är lyckat att Cheney påminner väljarna om det som varit.
– Cheney var så impopulär under sin tid i Vita huset, att det förmodligen vore bättre för oss om han inte framträdde så ofta, säger den republikanske kongressmannen John Duncan till tidningen The Hill.