– Det känns i sinnena att det är på riktigt, säger piloten ”Kiji”.
Det nästan ryker från asfalten på den sicilianska militärbasen Sigonella. Svenska flygtekniker kämpar i heltäckande militäroverall i den gassande solen och hettan är svår att föreställa sig. Temperaturen är nästan 50 grader i solen. Här saknas dessutom platser med naturlig skugga, vilket gör att personalen då och då måste kyla ner sig i bilar som står redo med luftkonditionering.
Det sägs att arbetet här på flygplansplattan är det mest krävande, trots att teknikerna aldrig åker till Libyen.
Fem svenska stridsflygplan av modellen Jas 39 C Gripen står uppställda på rad. Även dessa slits hårt i värmen och kräver ständiga underhåll.
– Vi ser till att flygplanen kommer upp i luften och att de kommer ned. Vi går även genom dem grundligt varje gång. Vi kollar slitage på däck, letar efter eventuella läckage och kartlägger nivåer på exempelvis oljan, säger Maria Eriksson, flygtekniker från Luleå.
För närvarande deltar 18 länder i Natos operation, varav åtta är representerade på den sicilianska basen. Den har använts av både Italien och USA sedan 50-talet och har ett bra läge – mitt i Medelhavet.
Vid horisonten syns den aktiva vulkanen Etna som senast för några dagar sedan bjöd militärerna på underhållning genom att spotta ur sig lava ned för berget.
Det råder annars febril aktivitet även på militärbasen. Runt omkring oss dånar det när stridsflygplan lyfter på väg 60 mil söderut till sina krigsuppdrag i Libyen. Några sekunder senare syns de inte längre på himlen.
De svenska Gripen-planen startar två gånger per dygn, en gång på förmiddagen och en gång på eftermiddagen. Kvällen före får försvarsmakten en spaningsorder från Natostaben. Ofta handlar det om att kartlägga ett vapenlager eller att leta efter luftvärnspjäser. En enorm förberedelseapparat pågår hela natten. Uppdragen, inklusive backup-planer, studeras in i minsta detalj av planerande personal.
Svenskarna berättar öppet för Dagens Nyheter om den gångna perioden och om olika risker och utmaningar som passerat. Få personer ställer däremot upp med namn med tanke på säkerheten. Den 44-årige piloten ”Kiji” kom hit vid månadsskiftet juni/juli. Med över 20 år inom flygvapnet är han styrkans mest erfarna pilot.
– Man har övat för det här länge – och nu blir det på riktigt. Men det har förändrats. Under mina 15 första år hade vi i princip endast nationellt fokus. Nu har vi ett internationellt perspektiv och har därmed svängt 180 grader, säger ”Kiji” som vill vara anonym i tidningen.
Han har hittills utfört 15 flyguppdrag i Libyen och passen är mycket intensiva och tuffa. Arbetsdagarna pågår i upp till 14 timmar, sex gånger i veckan. Tiden uppe i luften varierar från tre till sex timmar per tillfälle och han inser att uppdragen är långt ifrån riskfria.
– Känslan av allvar är påtaglig när man passerar in över libyskt territorium. Där finns de som vill skjuta ned oss och skulle man ramla i backen finns risk att man blir dåligt behandlad. Det är dessutom varmt som attan där nere i öknen.
Flygplanen är försedda med flera varningssystem. Skulle ett svenskt plan bli angripet har piloten mandat att attackera i självförsvar, trots riksdagens tydliga begränsning om skjutförbud. Undantaget innefattar även attacker mot något av de 17 andra länder som ingår i operationen. Några sådana situationer har hittills inte uppstått.
Att Gripen-planen flyger på en höjd om över 7.000 meter minskar dessutom riskerna för att bli nedskjutna. Trots att de är så högt upp i luften levererar spaningsutrustningen så hög kvalitet att till och med enskilda människor på marken går att urskilja.
Den svenska styrkan har vid flera tillfällen tvingats titta på när Khaddafianhängare attackerar civila mål – utan att kunna ingripa. I stället har de fått rapportera händelsen vidare till andra länder.
– När man ser strider som utspelar sig så vet man att det är civilbefolkning som ibland slåss för sitt liv. Sinnena blir på helspänn den tid man är över området. Man har en anspänning som startar när man börjar planeringen och som peakar när man är över Libyen, säger ”Kiji”.
Skulle ni vilja göra mer än enbart spaningsuppdrag?
– Vi kan göra mycket mer. Men man måste acceptera den politiska viljan. Vi har fått ett jobb och utför det.
Med sig har han en spaningskapsel med avancerad kamerautrustning som tar tusentals bilder under färden. När de svenska piloterna återvänder till basen väntar personal på plats som snabbt hämtar materialet och överlämnar det till analytiker. Två timmar senare finns färdiga spaningsrapporter på Natos högkvarter som beskriver miljön som de svenska piloterna flugit över.
Flygteknikerna Mattias och Andreas tar emot piloterna när de anländer och hör till dem som dagligen tvingas uthärda den kraftiga hettan på plattan. De har varit här sedan den 1 juli och har bara några veckor kvar av sitt uppdrag innan de lämnar över stafettpinnen till kolleger som kommer från Sverige. De beskriver tiden som intensiv, men spännande. Om försvarsmaktens mandat skulle förlängas står de i kön för att komma tillbaka.
– Det är mycket hårt arbete med att flytta alla spaningskapslar. Men innan jag åkte såg man ju väldigt hemska bilder på tv från Libyen. Det var många lemlästade barn och när man har egna barn är valet inte särskilt svårt att hjälpa till. Blir det förlängningar kan jag tänka mig att åka ner igen, säger Mattias.
De går tillbaka inomhus till svenskarnas ”kontor”, en mycket sliten byggnad som egentligen skulle rivas när uppdraget inleddes i april. Färgen på väggarna har flagnat, en dörr saknar handtag och runt omkring i lokalerna finns trasiga kablar. På toaletterna är rummen brunröda, förmodligen efter fuktskador.
– När vi åker härifrån kommer lokalerna med största sannolikhet att rivas. Allt som finns här har vi själva fått bygga upp, säger Fredrik Bergman, chef för den svenska insatsen på Sigonella.
DN får följa med på ett chefsmöte där man går igenom dygnets händelser och uppdrag. Ett tiotal personer iklädda militärkläder beskriver vad som inträffat på sina olika områden.
– I Libyen rapporteras det om brist på kontanter. Det är svårt att köpa det dagliga behovet av mat och vatten. Vi har däremot en positiv nyhet: vi har flyktingar som börjar återvända, säger en av cheferna.
Nato informerar regelbundet om de senaste attackerna i sina nyhetsbrev. I utskicket från den 30 juli finns en mening som sannolikt beskriver hur organisationens kamp mot regimen trappas upp.
”For Quadhafi, it is game over”, skriver Nato under rubriken ”Huvudbudskapen”.
Livet på basen är intensivt och pressen hård. Många svenskar bor i stora tält med formen som mindre tennishallar. Inredningen är köpt på Ikea och i tälten finns till och med tv-apparater.
– Det händer att vi spelar tv-spel – något slags krigsspel. Annars händer inte så mycket – vi jobbar nästan hela tiden. Jag brukar läsa en del böcker, säger flygteknikern Torbjörn Johansson.
Hur är det att jobba med andra länder?
– Vi har inte så mycket kontakt med andra nationer. Många av italienarna och fransmännen har dessutom problem med det engelska språket. Då blir det ju svårare att kommunicera. Då kan det bli mycket gestikulerande, men vi brukar lösa det till slut, säger Torbjörn Johansson.
På nätterna får svenskarna ofta besök av möss i sina tält. Därför har de hittat två kattungar som de försöker uppfostra.
– Vi förser dem med vatten och mat – det är bättre med katter än möss. Det är ett trevligt inslag i vardagen. Annars är det mycket jobb. Men jag har faktiskt hunnit bada i havet ett par gånger, säger Katrin som jobbar med logistik.