Bosporen är prickig av fartyg den dag vi kommer dit. Tungt lastade containerskepp från jordens alla hörn syns bredvid snabba små fritidsbåtar som pilar fram över vågorna, ett pansargrått örlogsfartyg och så de stora färjorna som forslar Istanbuls pendlare mellan Europa och Asien.
Juridikstudenterna Ceren Tarhanli och Deniz Özkan tar varje dag färjan över Bosporen för att komma till universitetet i Sultanahmet, de bysantinska kejsarnas och de osmanska sultanernas stadsdel, från sina hem på stadens asiatiska sida, en del av staden där man bor snarare än arbetar.
Begum Meram, deras vän och studiekamrat, kommer över Galatabron från sitt hem i Beyoglu, det gamla europeiska Pera där köpmännen från Venedig och Genua en gång höll till.
Vi träffar dessa tre moderna unga Istanbulkvinnor på ett kafé i Sultanahmet för att prata om hur de ser på Europa och Turkiets plats i Europa.
Det är en solig måndag i juli och kring oss myllrar Istanbulbor och turister från hela världen. Vid bordet bredvid vårt bläddrar en djupt svartklädd kvinna med behandskade händer i en guidebok med arabisk text, en slående kontrast till Begum Merams shorts och gröna tånaglar och Ceren Tarhanlis korta kjol.
– Istanbul är kosmopolitiskt, man kan bara jämföra det med New York, säger Deniz Özkan och läppjar på sitt turkiska kaffe.
Den sjudande, myllrande stad, som omger oss har en lång och dramatisk historia. Den har varit huvudstad i tre imperier och haft många namn. Under namnet Nova Roma, ”Nya Rom”, blev den officiellt det romerska rikets huvudstad år 325. Efter Västroms fall blev staden under namnet Konstantinopel huvudstad i det bysantinska kejsardömet.
Hit kom storögda vikingar från det barbariska Norden och tog jobb som kejserliga livvakter i staden de kallade Miklagård, ”Storstaden”. 1453 erövrades Konstantinopel av turkarna och blev huvudstad i det mäktiga osmanska imperiet vars välde sträckte sig över Balkan och långt in på den europeiska kontinenten.
Men det var länge sedan. I dag vill Turkiet bli medlem i EU, men förhandlingarna går trögt. Inflytelserika europeiska politiker ifrågasätter att landet hör hemma i EU. Frankrikes president Nicolas Sarkozy gjorde motståndet mot turkiskt medlemskap till en del av sin EU-valskampanj i juni.
– Folk i Europa förstår inte vad Turkiet är, säger Deniz Özkan.
– De kommer hit och tror att det är en del av arabvärlden, instämmer Begum Meram, jag tror att det är tidningarnas fel. För alltid när europeiska tidningar har artiklar om Europa visar de bilder på någon kvinna i huvudduk.
– Ja, säger Deniz, och när jag jämför oss med Bulgarien och Rumänien kan jag inte se att de skulle vara mer kvalificerade att vara med i EU.
Begum är 23 år, Deniz och Ceren är 21. Begum och Deniz talar felfri engelska med amerikansk accent, Ceren talar bra engelska men ännu bättre tyska.
De är idealistiska och ambitiösa medlemmar i ILSA, den internationella föreningen för juridikstudenter vid Istanbul University. I maj deltog de i ILSA:s årliga EU-dagar. Årets teman var klimatförändring, mobbning och hedersvåld, berättar Ceren som var en av organisatörerna.
De vill att vi ska träffa deras professor och tar oss med till sitt universitet, det äldsta av de fem universiteten i Istanbul och ett av de allra äldsta i Europa. Istanbul University ligger mitt i Sultanahmet och vi vandrar dit genom Stora basarens vindlande gångar. Medan vi går genom basaren diskuterar flickorna huvudduksförbudet på turkiska universitet. Deniz och Begum är för det, Ceren emot:
– Att förbjuda huvudduk innebär att utestänga kvinnor med huvudduk från universiteten. Jag tycker att alla ska ha möjlighet till utbildning, säger hon.
Universitetet är en samling ståtliga byggnader från den osmanska tiden, omgivna av studentkaféer där röken från turkiska vattenpipor hänger tät.
Professor Füsun Sokullu-Akinci är en koncis, gråhårig kvinna som just nu arbetar med frågan om brottsoffer, ”viktimologi”, en nyhet i turkisk juridik. Liksom sina studenter tycker hon att Turkiet och turkarna är missförstådda i Europa.
Hon tror att Turkiets image i europeiska ögon har färgats för mycket av de stora skaror av outbildade arbetare från den anatoliska landsbygden som lockades till kontinenten under åren då behovet av arbetskraft var omättligt.
– Tyska och franska politiker förringar oss, säger hon.
– Vet de exempelvis att vår första riktiga strafflag kopierades direkt från den franska Code Napoléon på 1800-talet?
Det finns de som vill att Turkiet ska vara en del av Mellanöstern snarare än av Europa, säger professor Sokullu-Akinci mörkt.
– USA vill ha Turkiet som ett slags storebror till arabländerna.
Och det stod mycket klart när USA:s president Barack Obama i april avslutade sin Europaresa med ett tvådagarsbesök i Ankara och Istanbul att han ser Turkiet som en viktig USA-vänlig stödpunkt i den oroliga muslimska världen.
Men Füsun Sokullu-Akinci föll inte helt för Obama när han hölltal på Istanbul University.
– Jag blev chockad när han tittade på klockan och sade att han måste sluta tala så att vi kunde gå till middagsbönen, utbrister hon.
– Hur många här är det som går till middagsbönen? Gör ni det? frågar hon sina studenter.
Ceren, Deniz och Begum skakar på huvudet.
– Vi vill vara en del av Europa, säger professorn, som tycker att Turkiet kan tillföra både nya perspektiv och nya människor.
Inte bara pizzabagare och städare utan också välutbildade unga människor som hennes studenter.
– Europa är civilisation och mänskliga rättigheter. Men vi har varit en del av Europa sedan det osmanska imperiets tid, säger hon.
Så låter det bland Istanbuls intellektuella. Men vad säger andra? Inte så långt från Sultanahmet ligger Fatih, stadsdelen där fattiga inflyttare från landsbygden, ofta fromma muslimer, bor i några av Istanbuls äldsta och gyttrigaste kvarter. Ceren, Deniz och Begum har aldrig varit där.
En av deras vänner bor där och känner sig ibland trakasserad när hon går på gatan i kort kjol, berättar de. Men de följer med DN till Fatih och ger sig in i samtal med invånarna i området, där tvätt i långa rader hänger utanför fönstren och män i långa skägg och djupt svartklädda kvinnor är en vanlig syn i myllret på gatorna.
Första anhalten är ett enkelt tehus. Här sitter män och spelar tavla, det traditionella turkiska brädspelet, medan de läppjar på sina glas med te eller koppar med starkt turkiskt kaffe.
Väggarna pryds av gruppbilder på lokala fotbollslag, och över bardisken vakar det blå glasögat som ger skydd mot onda ögat. Ägaren Ertugrul Sevil fnyser när Ceren frågar hur han ser på Turkiets plats i Europa och frågar om hon tror att hon kommer att kunna få ett jobb i framtiden. De flesta som sitter på hans kafé är arbetslösa, säger han, och inte bara de:
– Här i landet finns massor med arbetslösa människor med universitetsutbildning. Man måste ha kontakter för att få jobb, säger kaféägaren, som tycks mena att Turkiet är för fattigt och outvecklat för att höra hemma i den europeiska gemenskapen.
– Europa är civiliserat, Turkiet är det inte, säger Erugrul Sevil.
Ute på gatan kommer Aliye Durmoz gående, klädd i svart från topp till tå. Hon stannar till för att ta emot ett mobiltelefonsamtal. Då passar Ceren, Deniz och Begum på att gå fram till henne och fråga hur
hon ser på Turkiets plats i Europa.
– Åh, inte kan jag säga något om det, säger hon först.
Men hon behöver inte trugas särskilt länge för att säga sin åsikt. Hon vill att Turkiet ska bli medlem i EU, säger hon:
– Vi är ett europeiskt land. Jag tror att de som inte vill se oss i EU är avundsjuka. Jag hoppas att vi kommer med. Jag förlitar mig på Gud.
Hon berättar att hon har släktingar som arbetar i Europa.
– De har fyra barn och de får barnbidrag. Det finns rättvisa där. Här arbetar vi som slavar och har ändå inte så vi klarar oss, säger Aliye Durmoz.
Europa är civilisation och mänskliga rättigheter säger juridikprofessorn i Sultanahmet.
Europa är rättvisa, säger den svartklädda kvinnan i Fatih. Det är samma dröm som lever hos två kvinnor från vitt skilda världar i den stad som en gång var huvudstad i ett imperium som styrde Europa.