Det första intrycket är motsägelsefullt. Å ena sidan är omgivningarna ganska idylliska: låga byggnader som ligger inbäddade i frodig grönska där papayaträd och kokospalmer sticker upp. Å andra sidan alla dessa krokiga medfarna människor som ligger eller sitter hopkurade bredvid varandra på gårdsplanen, fritt exponerade för den stekande eftermiddagssolen.
Beggar’s Colony, Tiggarkolonin, är ett förvisningsläger för tiggare i utkanten av Bangalore i södra Indien. I delstaten Karnataka, där Bangalore är huvudstad, är tiggeri olagligt. Den som ordningsmakten ertappar med att tigga riskerar att hamna i kolonin och tvångsrehabiliteras i upp till tre års tid.
På papperet ser det bra ut. Tiggarna ska erbjudas yrkes- och hantverksutbildning så att de kan försörja sig den dag de friges.
Men i själva verket handlar det om förvaring av människor som ofta är mentalt instabila och som förskjutits av sin familj. Väl ute på gatan ser de ingen annan utväg än att fortsätta med tiggeriet. Så blir de haffade igen och den onda cirkeln fortsätter.
Bangalore, en jättestad med nästan nio miljoner invånare, är navet i Indiens expanderande IT-industri. Stan är dessutom världsledande för det som kallas för outsourcing, att företag lägger ut delar av sin verksamhet till ställen där den kan skötas billigare. Låga löner och högutbildad personal lockar internationella resebyråer, engelskspråkiga taxiväxlar och europeiska mjukvaruföretag till Bangalore.
”Tidigare var Kamasutra det mest kända med Indien. Nu är det Bangalore”, skriver ett indiskt affärsmagasin triumferande i sitt senaste nummer. (Kamasutra är den klassiska handboken i den indiska kärlekskonsten).
Men i skymundan av IT-revolutionen som fört med sig skyskrapor, snabbmatskedjor och en penningstark entreprenörklass har också tiggeriet och utslagningen ökat i Bangalore.
Under sommaren har Beggar’s Colony haft 2 500 intagna trots att lägret egentligen bara har plats för 900 personer. Det har funnits en toalett per 500 intagna. Sjukvården och mathållningen har eftersatts.
Men fram till för några veckor sedan brydde sig ingen. Då började de lokala sjukhusen – och bårhusen – kring tiggarkolonin ta emot ovanligt många fattiga och utblottade. Anställda slog larm till tv-kanalen Channel 9 som började undersöka saken. Det visade sig att lägret haft en skrämmande hög överdödlighet under sensommaren. Inom loppet av fyra dagar i augusti dog 24 personer – sannolikt i sviterna av matförgiftning. Sammanlagt avled 106 personer under augusti, flera av dem i en koleraepidemi.
Allt fler medier började intressera sig för förhållandena i lägret, som döptes till ”Bangalores Auschwitz”. Delstatens socialminister tvingades avgå i kölvattnet av skandalen, och lägrets föreståndare riskerar att ställas inför rätta för myndighetsmissbruk.
Vi besöker lägret någon vecka efter den värsta mediestormen. Den nye, tillfällige föreståndaren, mister Ramya, vet inte riktigt hur han ska hantera intresset från oss långväga gäster. Han är klart besvärad över uppmärksamheten. Men han vill också visa att saker och ting håller på att förbättras i tiggarkolonin. Det slutar i en kompromiss: vi får gå runt och ta bilder, men tillåts inte prata med de intagna.
Herr Ramya visar hur gamla infekterade madrasser eldas upp, hur vatten och avlopp håller på att förbättras och att en musikanläggning anskaffats.
Men för oss väger dessa blygsamma reformer lätt mot den passivitet och hopplöshet som lägrets intagna visar där de sitter rätt upp och ned på gårdsplanen, väntande på middagen som serveras halv sju. De är likadant klädda i blått och har fått grällt mönstrade anstaltsfiltar, som flera sitter och plockar frånvarande på.
Brandröken från madrasserna blandas med en kväljande doftmix – desinfektionsmedel som kämpar mot mänsklig smuts och avföring.
Efter middagen väntar inlåsning i kvava sovsalar. En sjuksköterska, försedd med munskydd på grund av smittorisken, vill vara anonym men säger till mig i förbifarten:
– Säkert hälften av dem som bor här har psykiska problem. De här människorna behöver vård i stället för straff.
Föreståndaren har dock en annan syn på saken:
– Tiggarna är en plåga för medborgarna. Ingen vill möta tiggare och utslagna på gatorna. Vi tar hand om dem och vi gör så gott vi kan med de resurser som finns.
Indien är en av världens snabbast växande ekonomier – i år beräknas BNP-ökningen bli över 8 procent. Samtidigt lever hälften av landets befolkning i djup fattigdom. En färsk rapport från Asiatiska utvecklingsbanken visar att 651 miljoner indier får klara sig på mindre än femton kronor per dag.
Sachith Kumar, en av journalisterna som drog fram förhållandena i kolonin i ljuset, säger till DN:
– Jag tror att den här historien har blivit en tankeställare för många i Bangalore. Vi har stirrat oss blinda på framstegen och tillväxten, blundat för de stora orättvisor som fortfarande finns i samhället, att människor vanvårdas och dör för att ingen riktigt vill eller orkar bry sig.