Då hade han inte ens ett namn, utan kallades C’est la vie, ”sån’t är livet”. Nu heter han Alexi och är en livlig kille med stor aptit på livet – och på bönor med ris och majsgröt.
Alexi var ett av oräkneliga offer för jordbävningskatastrofen i Haiti i januari 2010, och DN berättade hans historia två månader senare: hur vi träffade på honom övergiven i ett smutsigt tältläger mitt i Port-au-Prince, naken, svårt undernärd och misshandlad av en samvetslös kvinna. Hans förtvinade lemmar förmådde inte bära honom.
DN-fotografen Paul Hansen och jag kunde rapportera om hur han bland annat med hjälp av Unicef, lokal polis och Rädda Barnen kom i trygga händer, fick livet tillbaka. Och en ny mamma i SOS barnby.
Hans fysiska tillstånd förbättrades snabbt i SOS-barnbyn med hjälp av näringsrik mat. Men när vi tog farväl första gången var Alexi apatisk och kunde inte gå, han sade inget och grät inte.
Sedan dess har vi med oregelbundna mellanrum återkommit till SOS-byn utanför Port-au-Prince för att se hur det går för Alexi. Många läsare har också hört av sig för att få veta hur det går för C’est la vie/Alexi.
Vid vårt återbesök sju månader senare gick den lille pojken ännu på osäkra ben. Men han hade ätit upp sig så pass att han var svår att känna igen. Han kunde nu gå. Han betraktade oss med sin allvarliga blick, och utmärkte sig för att reptilsnabbt kunna norpa åt sig någon godsak. Kanske berodde hans aptit på minnen av hans första år i livet, präglade av ständig hunger i lägret Champs de Mars.
– Vi vet inte riktigt hur gammal han är, han kan vara fyra år i dag, säger Elnita Jean, Alexis nya mamma i barnbyn.
– När han kom från infernot i Champs de Mars till den ljusa och rena tillvaron i barnbyn för snart två år sedan såg han ut vara ungefär ett år gammal. Men det var förmodligen för att han var så undernärd, troligen var han då omkring två år.
Elnita Jean berättar att Alexi är rörlig och gillar att gå i lekskolan. Det är där han lärde känna Santana, sin nya kompis.
– Han är ett normalt barn nu. Han får inte längre någon särskild träning eller terapi eller föda, säger hon.
Psykologen Prophete Jean på SOS-byn, som har följt Alexi sedan han kom hit, berättar att pojken var mycket krävande för sin mamma och moster (hjälpmamma) i början. En komplikation var förstås att hans biologiska föräldrar inte är kända. Sökandet pågår fortfarande, men än så länge är det resultatlöst. Försvårande är att Haiti saknar befolkningregister. Så prognosen är inte optimistisk.
– Vi hoppas fortfarande. Det blir inte lätt för honom att inte ha biologiska anhöriga den dag han lämnar SOS-byn.
Det krävdes ett helt team – mamma, moster, sjuksköterska, familjeassistent – för att behandla honom, berättar Prophete Jean.
– Men hans utveckling är mycket god. Vi har inte hittat några men av det han gått igenom, även om det fanns en oro när han kom hit så utmärglad och apatisk. Nu är han normal, om än lite blyg. Han leker bra med de andra barnen, äter bra och han verkar glad och skrattar ofta. Och så har han en mamma som älskar honom!
När DN hälsar på är Alexi mycket riktigt blyg – men bara till en början. I skolklassen leder fröken talkörer med nya ord, och då sitter Alexi mest och betraktar det hela med sina allvarliga ögon. Framåt lunch, som han går hem till sitt hus för att äta, tinar han upp. Han sätter sig i mitt knä en stund. Sedan tjafsar han lite med sin bästis Santana och säger att hon inte ska börja äta före bordsbönen.
Efteråt är det lek under mangoträdens skugga. Och sovstund.
Santana förmanar Alexi:
– Nu ska du sova!
Pojken som inte hette något har nu både ett namn och en egen vilja. Han svarar leende:
– Nej, jag vill inte!
Och han fortsätter att leka.