Att döma av valaffischerna kunde Jerusalem ha varit en rysk stad. Mätningarna visar att den exsovjetiska minoriteten dels innehåller många soffliggare, dels många som tvekar mellan två partier. Den ende partiledare, utom extremisten Avigdor Liebermann, som kan tala lite ryska är socialdemokraternas ledare, försvarsminister Ehud Barak, men han gör inte någon lycka bland invandrarna.

Tzipi Livni måste besegra Netanyahu för att få chansen att bilda regering. Men det är inte säkert att ens det räcker. President Shimon Peres skall enligt bestämmelserna ge uppdraget till den ledare som har de bästa utsikterna att skrapa ihop en majoritet. Om det religiösa partiet Shass, Liebermans parti Israel Beiteinu och bosättarnas bägge partier alla rekommenderar Netanyahu som premiärminister kan han ro hem regeringsmakten även om Livni skulle få fler röster.

Socialdemokraternas ledare Barak vill gå i koalition med Netanyahu och fortsätta som försvarsminister, medan många i hans parti vill deklarera på förhand att partiet vägrar regera samman med Lieberman.

Barak, som var mycket ovillig att starta kriget mot Hamas, har hamnat i en ovanlig belägenhet. Förtroendet för honom som försvarsminister var stort redan före striderna. I dag vill 80 procent av israelerna ha honom kvar på posten vilken regering som än bildas. Men bara drygt 12 procent av väljarna vill se honom som premiärminister. Det är Baraks slarvigt skötta fredsförhandlingar sommaren 2000, följda åren därpå av blodiga terrordåd från Hamas, som ligger honom i fatet.

I stället har Gazakriget snarast gynnat nationalister som Netanyahu och Lieberman. De stödde kriget medan det pågick, men nu då raketer fortsätter att falla över södra Israel och vapenvilan drar ut på tiden, kan de utmåla det som ett fiasko.

Den palestinske utrikesministern Riad Malki kommenterade detta på måndagen, då han anklagade Hamas för att försöka påverka den israeliska valutgången:

- Genom de dagliga raketangreppen mot Israel vill Hamas stärka de förhandlingsfientliga krafterna i Israel och torpedera alla förhandlingsmöjligheter.

Samtidigt som raketelden från Gaza förblir Israels största inrikespolitiska problem kan man njuta av ett lugn utan motstycke på Västbanken. Det är anmärkningsvärt att den israeliska valkampanjen inte alls berört denna mycket stora förändring, som är det palestinska självstyrets förtjänst. De fredsvänliga partierna vill inte skrämma bort mittenväljare med beröm åt palestinierna. Nationalisterna, som är allvarligt bekymrade över hur PLO ryckt upp sig, talar också tyst om saken.

Över huvud taget har klarspråk varit ytterst ovanligt under denna kampanj.

Den ekonomiska krisen har redan nått Israel, men ingen av partiledarna har erbjudit något detaljerat krisprogram. Delvis beror detta på att de inte vet vad koalitionsförhandlingarna kommer att kosta. De religiösa partierna backar aldrig upp någon regering utan miljardbelopp främst i form av socialbidrag till flerbarnsfamiljer. Dessa bidrag, som subventionerar jättefamiljer bland ultraortodoxa och beduinfamiljer, är en ständig källa till harm och irritation bland skattebetalarna.