Projektet, som skulle ge världens fattiga barn en portabel dator för 100 dollar, startades av det USA-baserade "En laptop per barn" (OLPC) 2002.

Men i höstas tvingades grundaren Nicholas Negroponte konstatera att det inte gick att tillverka en så billig dator. Testversioner som såldes i Nigeria och Uruguay kostade nästan det dubbla.

Det beror bland annat på att det låga priset ursprungligen baserades på en förhoppning om att regeringar i tredje världen skulle förbeställa miljontals datorer.

Men några sådana jätteorder har inte inkommit till företaget som tillverkar dem.

Nigeria beslöt visserligen att köpa in en miljon datorer men efter regeringsskiftet i fjol ändrades tongångarna.

- Vad är vitsen med att introducera "En laptop per barn" när de inte har stolar att sitta på, när de inte har uniformer att gå till skolan i, när de inte har resurser? sade utbildningsminister Igwe Aja-Nwachuku enligt BBC.

Även Libyen lovade, men drog sig ur.

När elektronikgiganten Intel i torsdags meddelade att man lämnar samarbetet med OLPC är det ytterligare en möjlig spik i kistan för u-landsdatorn.

Intel skulle bidra med teknik och pengar. Men när det visade sig att företaget samtidigt försökte lansera sin motsvarighet Classmate (klasskompis) på OLPC:s marknader blev ett fortsatt samarbete omöjligt.

OLPC har i efterhand beskrivit Intels engagemang som halvhjärtat och en pr-manöver.

Den så kallade XO-datorn i grön och vit plast har byggts för att tåla hårdhänt hantering, bland annat är tangentbordet vattentätt. Alla kostnader har hållits nere och datorn kan till äventyrs strömförsörjas med vev. Operativsystemet bygger på öppen källkod av Linuxtyp.

Den brittiska finanstidningen The Economists krönikör, som testat XO i några dagar, konstaterar torrt att han tyvärr inte kunde skriva sin krönika på den:

"Den fina visionen ser ut att sluta som en något för dyr brevpress i plast", skriver han.