Femtio kvinnor inleder veckans möte i Kibale med ett sång- och dansnummer. De bär alla sina högtidskläder. De bär alla på hiv, liksom medlemmarna i den fem man starka orkester som ackompanjerar dem, och är enormt glada över att någon vill skriva om deras situation. Nacwola är organisationen som fört dem samman, för att bryta det stigma som en hiv-infektion innebär.
Att människor helt öppet går ut med sin smitta är otänkbart i många länder över hela världen, men i Uganda har diskussionen levt länge och hiv blir gradvist mer accepterat.
– Varför ska jag sitta hemma och skämmas för min sjukdom resten av livet? Vi är ju så många som är i samma situation. Jag vill leva. Jag vill se mina barn växa upp.
Det säger Stella Amuron. Hon upptäckte sin hiv-smitta 1996. Det dröjde sju år innan hon gick med i Nacwola, stödorganisationen för kvinnor med hiv.
– Det var en stor lättnad när jag lyckades öppna mig. Tidigare hade jag suttit och anklagat mig själv, och frågat gud varför detta drabbade just mig. Nu återfick jag hoppet.
Uganda drabbades brutalt av den stora farsoten. 1982 noterades det första fallet av aids. Fyra år senare var ofattbara 29 procent av befolkningen i städerna smittade. I dag har 800.000 människor dött och över en miljon barn har blivit föräldralösa.
Regeringen reagerade resolut inför hotet och drog i gång ABC-strategin. A för avhållsamhet (Abstinence), B för trohet (Be Faithful) och C för kondomer. Det stod var och en fritt att välja den metod som passade bäst.
2001 hade andelen smittade av befolkningen på tio år sjunkit från 15 till 5 procent. Om det beror på regeringens kampanj eller det faktum att de smittade på den tiden faktiskt dog – några bromsmediciner fanns inte tillgängliga – råder det delade meningar om.
Organisationen Avert konstaterar i en rapport att många andra länder hade samma höga tal men lyckades inte bromsa utvecklingen som Uganda.
För kvinnorna i Pallisa innebär Nacwola, som startades redan 1992, en enorm lättnad.
– Jag gick med för två år sedan. Här kan jag ge stöd åt andra. Jag försöker bidra genom att lära mina vänner att läsa, skriva och räkna.
Domitilah Kabuna har varit medlem i gruppen i två år. Hennes insatser är avgörande för kvinnor som ofta ensamma måste dra ett tungt lass för att få ekonomin att gå ihop.
I Pallisa är andelen smittade 6,7 procent – över det nationella genomsnittet på 6,4 procent. Antalet smittade i Uganda har ökat på senare år.
En förklaring är att bromsmediciner numera finns tillgängliga i stor utsträckning.
Värre är de tecken som tyder på att USA:s massiva aids-program Pepfar, som lanserades 2003, faktiskt gjort mer skada än nytta. För att blidka den kristna högern i USA öronmärktes en stor del av anslagen till Uganda åt A och B i ABC-programmet. Men kondomerna ville ingen tala om. Borta är de stora reklamskyltar för kondomer som var så vanliga förr. I stället är det avhållsamhet och trohet som predikas. Men den lösningen fungerar inte för alla, i synnerhet inte i ett samhälle där män ofta har flera fruar.
– Vi behöver inte bara A och B. Flera olika strategier är avgörande för att lösa det här problemet, säger Stella Amuron.
Caroline Odoi, samordnare för organisationen Actionaids insatser i centralorten Pallisa, bekräftar bilden. Hon driver tillsammans med flera kulturella, politiska och religiösa organisationer en kampanj mot sexuellt våld mot kvinnor.
– Katolska kyrkan är negativ till C. De nyfrälsta, som är en stor grupp i Uganda, är negativa till C. De menar att kondomer uppmuntrar till omoraliskt beteende.
ABC-kampanjerna som var framgångsrika under 1990-talet riktades främst mot yngre människor som då tillhörde den största riskgruppen. Idag är det inom familjerna som smittan sprids fortast. Överföring från mor till barn står för en stor del av fallen.
– Vi kan begränsa smittan på ett kliniskt stadium. Men när barnet är fött måste kvinnan amma – det kulturella trycket är hårt i det avseendet – och då smittas barnet, säger Caroline Odoi.
Hiv sprids också fort i förhållanden med inslag av sexuellt våld. Juliet, 26, är ett levande bevis. Hon har just kastats ut på gatan med två barn efter att hennes man fått veta att hon bär på hiv.
– Jag anmälde honom redan för tre år sedan. Då hade han misshandlat mig för att jag blev gravid och han förnekade att det var hans barn. Men polisen valde att tro på honom när han nekade till brottet, säger Juliet.
Hon har just kommit till hjälporganisationen Actionaids center för kvinnor i Pallisa. Tidigare i veckan fick hon en infektion som resulterade i blåsor över hela ryggen. Hennes man, som hon är andra hustru till, förstod då att hon bar på en hiv-infektion – som hon med största sannolikhet fått av honom – och valde att kasta ut henne och deras två gemensamma barn på gatan.
Nu har hon fått vård och Actionaid försöker bistå henne med juridisk hjälp.
Hennes öde är inte ovanligt i Uganda, där fördomar om hiv fortfarande frodas bland lågutbildade på landsbygden.Från att ha spridits främst bland yngre personer är hiv nu vanligare bland gifta par. Allra vanligast är smittan i relationer med inslag av sexuellt våld, enligt Actionaid.
– Kvinnor drabbas oftare än män. Sex procent av kvinnorna bär på hiv mot 4 procent av männen, säger organisationens samordnare Caroline Odoi.
Genom en koalition bestående av kulturella, religiösa och politiska grupper försöker man nu minska våldet mot kvinnor. Kvinnor som utsätts för våld i hemmet erbjuds juridisk rådgivning.
Men balansgången är svår. En rättsprocess kan provocera en redan våldsbenägen man. Dessutom är kvinnan i regel starkt beroende av mannens inkomster.
– I vanliga fall försöker vi medla. Mannen inser inte problemet förrän vi förklarar att det handlar om en mänsklig rättighet att inte behöva utsättas för våld i hemmet, säger Caroline Odoi.
Vad kommer att hända med Juliet?
– Just nu är hon i våra händer. Vi måste hjälpa henne även om vi har ont om resurser. Senare kommer vi att uppsöka hennes man och förklara problematiken. Mest sannolikt är att hon senare återvänder till förhållandet, säger Caroline Odoi.
Det är realiteten som man måste anpassa sig till i arbetet mot hiv. Uganda är skolboksexemplet på hur sjukdomen eskalerade och hanterades av folket, regeringen och de mängder av mindre aktörer som engagerat sig i frågan.
De senaste årens ökande andel hiv-smittade kan också ge lärdom för andra länder i en liknande situation. Att slaget mot hiv är över innebär dessvärre inte att sjukdomen försvinner.