POLTAVA. .
Kosacker och ryssar var de mest framträdande inslagen när den numera ukrainska staden Poltava under helgen firade 300-årsdagen av tsar Peter den stores totala nedklubbning av Karl XII:s svenska stormaktshär den 28 juni 1709.
Kosackerna, för dagen uppklädda i gammaldags svarta ridrockar och vita fårpälsmössor, var mestadels ukrainska. Det var inte minst en hyllning till hetman Mazepa, som allierade sig med den svenske krigarkungen i hopp om att kunna vinna självständighet från den i början av 1700-talet uppåtstigande ryska stormakten.
Ryssarna då? Nåja, det handlade mest om ryssvänliga ukrainare som ville fira att tsar Peter lyckades stoppa den annars till synes oövervinneliga karolinska krigsmakten. Och som samtidigt ville demonstrera att Ukraina egentligen tillhör, eller borde tillhöra, det ryska kärnlandet.
I oändliga köer av bilar och fotgängare (de senare kom faktiskt fortast fram) ringlade sig jubileumsfirare ut till det för dagen nyslagna gräsfält som en gång var blodig tummelplats för svenska och ryska krigare. Långt ifrån alla av de många tiotusentals hoppfulla fick chansen att se ens en skymt av den rekonstruktion av Poltavaslaget som stadens myndigheter hade arrangerat med kanondunder och tidsenliga soldatuniformer.
Fast många ukrainare var ytterst missnöjda med spektaklet.
- Ryssarna har stulit hela vår manifestation! utbrast flera besvikna Poltavabor som DN stötte på långt bakom leden utom synhåll från teaterkriget.
Då menade man att ukrainare - liksom svenskar - absolut inte kan borde glädjas åt utgången av slaget vid Poltava. Det var i stället ett krigsnederlag som fördröjde Ukrainas självständighet i 288 år, hette det. För ett hundratal svenskar som tillrest för att upppmärksamma evenemanget handlade det mycket om att hedra arméchefen vid Poltavaslaget, general Adam Ludvig Lewenhaupt, som tvingades ansvara för själva kapitulationsceremonin gentemot tsar Peter.
Ett litet icke ryskorienterat demonstrationståg tilläts på lördagen, övervakat av tusentals poliser och soldater. Plakaten och banderollerna återgav blott ett enda budskap: ”Slaget vid Poltava var en tragedi för Ukraina.”
Från de väst- eller Europaorienterade arrangörernas sida var 300-årsjubileet i stället tänkt att bli en fredsmanifestation, ett tillfälle att dra streck över gamla osämjor och knyta nya vänskapsband mellan Ukraina, Sverige och Ryssland.
Men för ryssvänliga ukrainare - kanske en tredjedel av befolkningen på bortåt 50 miljoner - uppfattades Poltavajubileet uppenbarligen snarare som firandet av en historisk seger, ett tillfälle att påpeka för den västsinnade majoriteten att det sedan 1991 självständiga Ukraina egentligen tillhör Ryssland och snarast möjligt borde återförenas med sitt moderland.
Under de mer officiella högtidstalen talades det enbart om försoning. Vid avtäckandet av ett guldglittrande försoningsmonument med ukrainskt blågula flaggor uppehöll sig de svenska och ryska ambassadörerna, borgmästaren i Poltava och allehanda ukrainska potentater enbart om att minnet om slaget måste utnyttjas för att fördjupa vänskapen och samarbetet mellan de tre folken.
Ändå var det Mazepas, och kosackernas, ande som svävade högst även över det officiella firandet. För de västorienterade ukrainarna var slaget vid Poltava blott slutet på ett drygt halvsekel av kosackledd frihetskamp för Ukraina, först mot Polen vid mitten av 1600-talet, sedan mot tsar Peters framväxande stormaktsvälde. Fast det var först i och med Sovjetunionens fall 1991 som ukrainarna fick möjlighet att kasta av sig det ryska oket.
I denna historiska frihetskamp uppfattar numera flertalet ukrainare Karl XII som den första europeiska monark som på allvar stod upp mot den storryska expansionismen. Därför har vår gamle krigarkung en särskild plats i många ukrainares hjärtan. Även om namnet Mazepa utropades långt oftare, och syntes på många fler plakat, än Karl XII:s vid detta 300-årsfirande av ett av de mest avgörande slagen i Sveriges, Ukrainas, Europas och Rysslands historia.