Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Världen

USA har gett upp segern

De amerikanska och afghanska soldaterna är stolta över att basaren i Sar Hawza nu är säkrare. men de trettio amerikanska soldaterna är på helspänn när vi rör oss i basaren. Mindre än hundra meter bort slutar deras kontroll.
De amerikanska och afghanska soldaterna är stolta över att basaren i Sar Hawza nu är säkrare. men de trettio amerikanska soldaterna är på helspänn när vi rör oss i basaren. Mindre än hundra meter bort slutar deras kontroll. Foto: Magnus Hallgren
För tio år sedan chockade al-Qaida världen med en av historiens värsta terrorattacker. Svaret från USA kom snabbt: Terroristerna skulle rökas ut ur nästet i Afghanistan. Men kriget pågår fortfarande – och ingen av soldaterna talar längre om seger.

Den unge korpralen Brian Meredith skickades snabbt efter terror­attackerna till östra Afghanistan för att hjälpa till att störta de styrande talibanerna och utplåna terrornätverket de skyddade. I dag, tio år senare, är han tillbaka. Som sergeant.

Från sin militärbas behöver han bara lyfta blicken för att se områdena som fortfarande kontrolleras av islamistiska terrornätverk.

– När vi invaderade Afghanistan förväntade sig ingen av oss att det skulle ta så här lång tid, säger Brian Meredith.

Vi är i provinsen Paktika i östra Afghanistan. Här finns en enkel regel:
Där asfalten upphör härskar upprorsmännen. Och de flesta vägar är grusvägar.

Det har gått tio år sedan världens största och vassaste militärapparat, med FN i ryggen, invaderade ett av världens fattigaste länder. Trots det räcker det med att Brian Meredith i dag går upp i militär­basens vakttorn och tittar åt norr eller åt öster. Några hundra meter bort börjar såväl grusvägarna som terrornätverket Haqqanis kärnområden.

Haqqanis är den terroristgrupp som haft och har de tätaste banden till al-Qaida, terroristorganisationen som låg bakom attentaten den 11 september och som hade sin bas i Afghanistan.

Det var här som det globala kriget mot terrorismen tog sin början. De amerikanska militära insatserna i Afghanistan genomförs till största delen inom ramen för den Natoledda Isafstyrkan. Insatserna vilar på två strategiska ben.

Det första är att bygga upp de afghanska regeringskontrollerade säkerhetsstyrkorna och de afghanska myndigheterna så att de kan ta över ansvaret för landet 2014.

Det andra benet kallas ”capture/kill” och består av att amerikanska specialförband tillsammans med afghanska styrkor söker upp upprorsledare och tillfångatar eller dödar dem.

Sammantaget utfördes över 4 000 operationer i Afghanistan för att fånga eller döda ledare förra sommaren, enligt en rapport från Institute for the Study of War. Facit blev att över 200 ledare och 1 066 soldater dödades och 1 673 tillfångatogs.

Operationerna har fortsatt även i år.

Bland annat har den afghanska specialstyrkan Taskforce Reliance deltagit.
Sergeant Aminullah Nazari är befälhavare i styrkan. Vi träffar honom i skuggan av några sandsäckar på en stor bas som håller på att byggas åt den afghanska armén.
Han ser ut som han vore klippt ur en Hollywoodfilm, med en fast nötbrun blick i fjärran och en karminröd sjal om halsen.

– De här operationerna skrämmer talibanerna, men de har också negativ effekt på människorna här omkring. Regeln i Afghanistan är att ingen får gå in i någons hus utan att ha blivit inbjuden. Det är mycket illa sett i Afghanistan att tränga sig in. Men talibanerna gör det, så då måste vi göra samma sak, säger han med rynkade ögonbryn.

Tankesmedjan Afghan Analysts Network har dokumenterat att fel person har dödats, dessutom i sällskap med andra oskyldiga civila.

Men de amerikanska officerarna är nöjda med resultaten här i provinsen, de militärt duktiga talibanledarna försvinner och ersätts av yngre oerfarna. Ofta är de yngre radikalare, vilket amerikansk militär hoppas ska öka avståndet till befolkningen.

Där vi befinner oss - norr om Brian Meridiths militärbas i närheten av byn Sar Hawza – behöver man inte ens kisa med ögonen för att se gränsen där Isaf och regeringsstyrkornas kontroll upphör. Den går bara något hundratal meter framför oss. Där börjar grusvägen och där är det är lätt att gräva ned vägbomber. Bergen sträcker sig ännu högre, från de 2500 meters höjd över havet vi nu befinner oss på.

Det finns många platser för bakhåll.

En mil norrut längs grusvägen ligger byn Marzak. Den 21-22 juli i år dödade amerikanska militärer i samarbete med regeringsstyrkor minst 120 upprorsmän där, efter en 18 timmar lång eldstrid. Huvuddelen av de dödade krigarna var inte afghaner, utan hade rekryterats av terrornätverket i andra länder. Amerikanskt flyg bombade sönder ett stort grottsystem med bränsledepåer, förnödenheter och skyddsrum.

Genom dessa berg och dalar går Haqqaninätverkets huvudsakliga transportled från dess baser i Pakistan och vidare mot huvudstaden Kabul. Haqqaninätverket bedöms vara ansvarigt för de allra flesta självmordsattentaten i den afghanska huvudstaden.

Al Qaida betyder ju basen, och ett par mil åt nordost låg den, basen som gav terrornätverket dess namn.

Denna dag följer vi med en amerikansk pluton från Brian Meridiths bas på patrull tillsammans med afghanska regeringsoldater och poliser. Vi åker till basaren. Det är slut på den muslimska fastemånaden Ramadan och Eid al-fitr, den stora högtid som följer på fastan, pågår. Det är glest i affärerna, de flesta bybor är hemma och firar. Dessutom regnar det och lervällingen sprutar kring däcken när några turbanförsedda kunder på motorcyklar dyker upp.

De amerikanska och afghanska soldaterna är stolta över att basaren är så säker att vi kan gå omkring utan att bli beskjutna. Ändå är det svårt att slappna av. Soldaterna rör sig i bestämda mönster, med vapnen ständigt redo. Basarens barberare tillfrågades nyligen om han kunde bege sig ner till basen och klippa de amerikanska soldaterna. ”Det kan jag. Men gör jag det så dödar de mig”, svarade han.

På marknaden talar en amerikansk officer med en affärsinnehavare, officeren har sex månaders specialutbildning i afghansk kultur. Han är ute efter underrättelser och ber handlaren räkna upp de största problemen i Sar Hawza. Arbetslöshet, dålig säkerhet och dåliga vägar, svarar mannen. Han nämner inte mobilnäten, vilket många andra gör. Här, liksom i flera andra delar av Afghanistan, kontrolleras de av talibanerna. Med hot och våld ser de till att telefonförbindelserna bryts vid skymningen för att börja fungera igen först efter gryningen. På så sätt kan upproret fortgå mer ostört under dygnens mörka timmar.

När den unge Brian Meridith kom hit i början av 2002 trodde han aldrig att upprorsmännen nästan tio år senare fortfarande skulle kontrollera stora delar av dessa områden.

Då var han stationerad i Khost, bara några mil norrut. Han ingick i en snabbinsatsstyrka och deras postering utsattes ofta för attacker med raketgevär. Men dåvarande korpralen hade väntat sig att möta ännu hårdare motstånd.

– Så blev det inte, det var bara sporadiska strider. De attackerade, sedan försvann de. Vi hade bättre skydd och bättre utrustning. Dessutom var vi extremt motiverade, vi kände att vi hade världen bakom oss för att skapa rättvisa, säger Brian Meredith.
Han blev förvånad över hur snabbt talibanerna föll.

– Jag trodde att de skulle stå fast, de kämpade ju för sin tro. Men det är förstås svårt att stå upp mot hela tyngden i USA:s armé.

Han säger att han ser framsteg i Afghanistan sedan 2002, landet är mer strukturerat och regeringsstyrkorna mycket bättre tränade.

– Det tar tid att etablera en demokrati. Och jag tror att det är vad som krävs för att få stopp på träningen av terrorister här, säger han.

De flesta av hans soldater var bara barn när tvillingtornen i New York ödelades. Sergeant Meredith säger att de sällan talar om den elfte september. Han berättar att en del av soldaterna är rätt slitna efter tre årslånga missioner i Irak.

Under våra besök på fyra olika operationsbaser i Paktikaprovinsen är klasskillnaden mellan soldater och officerare tydliga. De förra röker till exempel ofta cigarretter, medan officerarna har cigarrer och humidorer (lådor som ska ge cigarrerna rätt luftfuktighet) på sina skrivbord.

Själv har Meredith fem år kvar till pension, han är 33 nu. Men hans kropp är redan slut. När han stred för att inta en bergstopp i Khost 2002 kollapsade hans ena lunga och han tvingades åka hem i förtid. Han repade sig och var med om att invadera Irak 2003. Där kollapsade hans andra lunga. Också axeln är skadad och måste opereras.

Idag har han en tjänst i kompanistaben och sysslar med operationsplanering och logistik.

– Jag är inte längre ute i fronten och jag saknar det varje dag. Jag skulle ge ögon och tänder för att ha en sådan pluton istället för en högkvarterspluton, säger han. Samtidigt kavlar han upp skjortärmen och visar två tatueringar, från invasionerna i Afghanistan och Irak.

Jag förstår att stabsplutonen 2011 inte kommer att platsa på armen.

– Mitt mål nu är att träna mina soldater på bästa sätt och få hem dem levande. Sedan vill jag hem och ta hand om mina barn, säger han och visar oss foton. Det tredje är taget med ultraljudskamera.

Livet som stabsofficer i Sar Hawza är inte ofarligt det heller. Natten innan vi kom dit besköts basen med raketgevär. Kaptenen på basen, James E. Perkins, ber oss ta på skottsäker väst och hjälm och springa till skyddsrummet om det händer igen.

– Finns det någon larmsignal, frågar jag.

– Ja, det hörs en smäll, svarar han och ler överseende.

Guvernören för distriktet har sitt kontor bredvid den amerikanska militärbasen. Han arbetade tidigare i ett distrikt i närheten, men blev så hotad av upprorsmännen att han fick flytta. Här går han så gott som aldrig ut och kaptenen på basen beskriver honom som påtänd hela tiden. Ändå är han nu en central del av den amerikanska strategin. Oavsett vilken amerikan jag talar med här så återkommer han eller hon alltid till att 2014 åker de hem, och afghanska myndigheter och säkerhetsstyrkor får ta över.

Ingen talar om seger.

Bataljonschefen, överstelöjtnant Curtis D. Taylor, säger att situationen faktiskt ser lovande ut i Paktika. Det finns flera bra distriktsguvernörer, den afghanska armén utvecklas bra och provinsguvernören är stark. Människor i provinsen vänder sig emot talibanerna.

Jag invänder att fler civila dör i landet än någonsin sedan 2001.

Biståndsorganisationerna rapporterar om att säkerhetsläget är ohållbart.
Men överstelöjtnanten står på sig. Nu vänder det. Curtis D. Taylor liknar sin verksamhet med spelet som finns på nöjesfält, där man med en klubba ska hamra ner små figurer som ständigt sticker upp sina huvuden i nya hål. Det senaste klubbslaget är han mycket stolt över: Medan motståndsmännen firade Ramadan gick hans soldater, tillsammans med sina afghanska kollegor, in och byggde två posteringar mitt inne i Haqqaninätverkets hjärtland.

– Som att gå in och bestjäla någon på julafton, beskriver han nöjt.

Vi har blivit lovade att få följa med en pluton dit på rekognoseringsuppdrag. En stor operation ska inledas där ett par dagar senare. Ett ovanligt regnväder ställer dock in uppdraget. Det är så molnigt att räddningshelikoptrarna endast går upp i absoluta nödfall. Vi blir istället kvar på basen och träffar en civilanställd, Richard R. Skelaney.

Han var med i räddningsarbetet i World Trade Center den elfte september 2001. Han kan fortfarande känna den giftiga röken i lungorna när han tänker på det. Han minns ljudet av mobiltelefonerna som ringde bland rasmassorna, och känner åter desperationen över att det inte gick att rädda en enda människa under tyngden av de kollapsade skyskraporna. Richard R. Skelaney är pensionerad underofficer och brandman. Sedan flera år arbetar han åt amerikansk militär i Afghanistan med att reparera och installera övervakningsutrustning. Trots att kriget mot terrorn är personligt för honom har han förlorat tron på det.

– Talibanerna har inte försvagats. De kontrollerar folk här. Så vad ska vi göra?
Det som är viktigt för honom är att de amerikanska soldaterna kommer hem levande.

– Kriget mot terrorismen betyder ingenting härnere. Ingen av de amerikanska soldaterna och officerarna hurrade, firade eller brydde sig när Bin Laden dödades.

Alla försöker bara överleva.

Faran är hela tiden närvarande. Som när vi följer en konvoj som ska frakta bränsle, vatten och ammunition till ett par operationsbaser längre söderut.

Det skiljer inte många minuter, strax efter vår konvoj passerat briserar vägbomben. Ingen skadas, utan resultatet blir en djup och bred grop som gör vägen ofarbar. Det är en av fyra vägbomber som exploderar denna dag i den västra delen av Paktika.

Det är första dagen som vår förare, menige Milton Torres, kör stridsfordonet vi åker i. Det är nyrenoverat, med ännu större däck samt fjädrande golv och säten. Bekvämt som i en biostol, men med fempunktsbälte över skyddsvästen. Hade vi kommit lite senare, och den där vägbomben exploderat under oss, hade vi därför haft goda chanser att klara oss med livet i behåll .

Under vår resa står skytten Anthony Larson upp och panorerar terrängen med sina vapen. Han har lastat så mycket ammunition att det knakar i hjullagren när han vrider vapnen. Larson är fjärde generationens soldat. Hans farfar slogs i Vietnam, men Anthony har aldrig fått höra hur det var förrän för sju veckor sedan, när han var på väg till krigets Afghanistan.

– När farfar kom hem spottade människor efter honom. Spottade! Det skulle jag aldrig ha klarat. När vi kommer hem blir vi firade, säger Anthony och berättar om ceremonin när han återvände efter ett år i Jalalabad, längre norrut.

Han åkte dit samtidigt med sin bästa vän, som han känt sedan småskolan. Men Anthony Larson fick vända ensam hem. Han pekar på ett armband på sin högra hand - det han har kvar av sin barndomskamrat. Vännen sprängdes i luften tillsammans med en självmordbombare i polisuniform.

Det finns fler skäl för Anthony Larson att vara på sin vakt. Knappt två veckor tidigare var han och kollegan, Torres, med och tog hand om kvarlevorna av två kollegor. De hade dödats av vägbomber.

– Det var så sorgligt, de hade barn och allt, minns Torres.

De pekar ut vägskälet där vägen går in mot byn dit vi år på väg, Yayha Khel. Det var längs den vägen som vägbomberna exploderade. Ett fordon gick sönder och platsen besköts av upprorsmän. Två mekaniker kom dit för att bogsera bort det skadade fordonet. När de båda gick ur sitt fordon exploderade ännu en vägbomb rakt under dem. De dog omedelbart.

Dödsfallen är inte bara en tragedi för de drabbade.

Kriget har blivit en politisk belastning för USA:s president Barack Obama.
I slutet av juni offentliggjorde Obama sina planer att dra tillbaka 33 000 soldater från Afghanistan i år och nästa år, lagom till det amerikanska presidentvalet. Det var en del i hans ursprungsplan från i december 2009, om att först kraftigt förstärka militärinsatsen i Afghanistan under 2010 och början av 2011 - för att sedan börja dra tillbaka trupperna.

Obama fattade beslutet om tillbakadragande trots varningar från sina generaler. De har argumenterat för att vara kvar i landet fram till 2013 eftersom de framgångar de vunnit är sköra.

Talibanerna och dess allierade har förlorat terräng framför allt i den södra delen av landet. Men de har också haft framgångar. Bland annat har de dödat fyra höga polischefer, och en provinsguvernör. Två andra provinsguvernörer lyckades komma undan med en hårsmån. Och för första gången har en Nato-general skadats.
Är 2014 ska ansvaret helt och hållet vara afghanernas. Afghanistans president Hamid Karzai förbereder samtidigt förhandlingar med upprorsmännen. USA har redan inlett samtal med talibanerna.

Tanken från hösten 2001 - att slå dem militärt - är långt borta.

DN:s fotograf Magnus Hallgren har rest längs frontlinjen inbäddad i ett amerikanskt förband. Se hans bilder här.