President George W Bush har sedan 11 september-attackerna 2001 gjort stora ansträngningar att ringa in de muslimska extremister som har en fristad i de oländiga bergsområdena vid gränsen mellan Afghanistan och Pakistan. Bushadministrationen har också försökt lansera en demokratisering av den muslimska världen. Mordet på Benazir Bhutto gör att dessa mål verkar mer avlägsna än någonsin tidigare.

De senare årens USA-allierade ledare i Pakistan, general Pervez Musharraf, har tagit emot motsvarande sjuttio miljarder kronor i amerikanskt bistånd sedan 11 september-dåden för drygt sex år sedan.

Trots detta har han visat sig både ovillig och oförmögen att göra något åt de ledare och sympatisörer inom talibanrörelsen och terrornätverket al-Qaida som gömmer sig i den otillgängliga nordvästra gränsprovinsen nära Afghanistan.

Bara de senaste veckorna har amerikanska militärer och politiker pekat på det försämrade läget i Afghanistan, där islamiströrelsen talibanerna står starkare än de gjort sedan de drevs från makten i samband med USA:s invasion i november 2001. Trots mångmiljardinsatser av USA och en närvaro av 26.000 soldater (plus lika många från Natoländer) ökar det folkliga stödet för talibanerna och det inhemska politiska ledarskapet är fortsatt svagt.

Ett Pakistan som färgas av talibanernas väpnade uppror i Afghanistan vore en mardröm för USA:s ambitioner att kontrollera den politiska utvecklingen i regionen - men ett scenario vars sannolikhet har ökat efter mordet på Bhutto.

Visserligen brukar amerikanska politiker och UD-tjänstemän regelmässigt hävda att Pakistans kärnvapenarsenal är i säkra händer och att bara en liten minoritet inom landet sympatiserar med de radikala islamisterna. Men Benazir Bhuttos död och den därpå följande oron och upploppen är ett tecken på hur snabbt läget kan skifta.

- Att hysa 70 kärnstridsspetsar i ett land som håller på att falla sönder, det är ingen bra idé, som konfliktforskaren Peter Galbraith vid det Washingtonbaserade Center for Arms Control And Non-Profileration uttrycker det.

Benazir Bhutto är förvisso inte fri från anklagelser om korruption, nepotism och maktmissbruk under sina perioder som premiärminister. Men eftersom hon också var sekulär, demokratianhängare och pro-västlig - dessutom med en mjukare profil mot ärkefienden Indien än sin föregångare - var Bhutto helt klart USA:s kandidat i det kommande valet.

De flesta bedömare i Washington lutar åt att USA nu i stället åter får handskas med Pervez Musharraf. Kritiska röster hävdar att USA bäddat för den nuvarande situationen genom att alltför länge och alltför pragmatiskt ha stött generalen Musharraf, som tog makten vid en oblodig militärkupp 1999 och därefter länge visade sig ohågad att styra in Pakistan på demokratisk väg.