”Europa är villigt att lyssna på mig.” Det förklarade Israels omstridde utrikesminister Avigdor Lieberman belåtet när han i veckan återvände från sin rundresa till flera europeiska huvudstäder. Men att lyssna är inte att hålla med.
Klyftan mellan Israel och EU, liksom numera också USA, är så stor att det är svårt att se hur den dödförklarade fredsprocessen i Mellanöstern ska kunna återupplivas.
Efter vinterns blodiga krig i Gaza och den nya högerrege-ringens tillkomst står Israel mer ensamt än på mycket länge. Omvärldens tryck på en lösning av Palestinafrågan och hela den israelisk-arabiska konflikten har ökat; ett tydligt tecken på det är EU:s signaler om att en utlovad ”uppgradering” i förbindelserna med Israel är beroende av framsteg i fredssamtalen.
Av den tyska förbundskanslern Angela Merkel fick Lieberman höra att han måste acceptera en tvåstatslösning för att en fred i Mellanöstern ska bli möjlig.
Mycket tyder på att inte heller premiärminister Benjamin Netanyahu får ett ovillkorligt hjärtligt bemötande när han har en första avgörande överläggning med USA:s president Barack Obama i Washington den 18 maj. USA har genom åren haft en unikt intim relation med Israel. Men det kan vara på väg att ändras.
Enligt den israeliska tidningen Haaretz oroar sig höga befattningshavare i Jerusalem för att den tidigare samordningen mellan USA:s och Israels politik inte tillnärmelsevis är så tät som på George W Bushs och Ehud Olmerts tid.
Förr, uppger Haaretz, samordnade Bush och utrikesminister Condoleezza Rice varje utrikespolitiskt utspel med israelerna. Nu handlar USA utan att först fråga Israel. Exempel på det är när USA:s biträdande utrikesminister uppmanade Israel att skriva på icke-spridningsvtalet om kärnvapen. Ett annat exempel är att USA lade om sin politik gentemot Syrien utan att meddela Israel detta, och inte heller att amerikanska toppdiplomater var på väg till Damaskus.
Obamas administration har klargjort – bland annat genom vicepresident Joe Biden – att man kräver att Israel stoppar bosättningsutbyggnaden på de ockuperade palestinska områdena.
Den linjen ligger nära de pale-stinska fredsvillkoren, som går ut på att Netanyahu måste acceptera en tvåstatslösning och stoppa koloniseringen av Västbanken. Den nye israeliske premiärministern har än så länge avstått från att presentera en färdig strategi. Han har nöjt sig med att uttrycka vilja till att återuppta fredssamtal med palestinerna utan förhandsvillkor.
Han har undvikit att tala om en palestinsk stat, utan vill ha en ”trestegslösning”, som fokuserar på säkerhet, ekonomi och politiskt samarbete med den palestinska myndigheten. Den sista punkten innebär ett närmast olösligt dilemma: den Fatahledda palestinska myndigheten saknar kontroll över en stor del av det palestinska området. Det islamistiska Hamas sitter i orubbat bo i Gaza, även om den blockerade enklavens infrastruktur är sönderslagen.
Netanyahu talar hellre om hotet från ett kärnvapenutrustat Iran än om en palestinsk stat, och att det måste finnas en tidsgräns för samtal med Teheran. I denna fråga delar flera arabländer, liksom även Vita huset, hans oro.
Frågan är hur Obama, som har öppnat för dialog med Iran, ska hantera den frågan. Från Washington sänds nu signaler om att man är redo att för första gången på årtionden sätta allvarlig press på Israel. Men det återstår att se om det sker när Obama tar emot Netanyahu den 18 mars. Den israeliske ledaren har ännu inte visat alla sina kort.