USA:s relationer till sina latinamerikanska grannar började förändras långt före valet av Barack Obama. Det är länge sedan Centralamerika och Västindien kunde betraktas som USA:s ”bakgård” – en hållning som växte fram redan under 1800-talet.

De militära och politiska USA-interventionerna i närområdet var legio under 1900-talet: Haiti, Guatemala, Dominikanska republiken, Panama, Grenada – ja, via underrättelsetjänsten CIA rent av så långt bort som Chile.

Men Latinamerika har ömsat skinn. Länder som Brasilien, Argentina, Chile och Mexiko har en växande egen auktoritet i kraft av större demokratisk legitimitet och tilltagande ekonomisk styrka. De söker sig nya partner på den globala scenen, som Ryssland, Indien och Kina. De har slutat vänta in USA:s synpunkter.

Supermaktens historia av storebrorsfasoner väcker fortfarande starka känslor. Minsta misstanke om att Washington har sitt finger med i något politiskt eller militärt spel möts med kraftfulla markeringar. Bolivia utvisade 2008 USA:s ambassadör och sparkade ut narkotikapolisen DEA efter misstankar om att amerikanerna stött oppositionen under oroligheter i landet.

Barack Obamas administration visade tidigt att man tänkte ha en mer respektfull attityd. Det började på det amerikanska toppmötet i Trinidad i fjol, när Obama skakade hand med kontinentens mest högljudda USA-kritiker, Venezuelas ledare Hugo Chávez.

När Honduras valda vänsterpresident Manuel Zelaya sparkades ut förra sommaren ställde sig USA bakom fördömandena (även om man senare hamnade på kollisionskurs med Brasilien om de efterföljande valens legitimitet).

Och efter jordbävningen i Haiti skickade USA liksom så många gånger förr snabbt in tusentals marinsoldater – men denna gång inte för att invadera landet utan för att hjälpa till med återuppbyggnaden.

Men förväntningarna på en ny amerikansk kurs var skyhöga på förhand. Även om de flesta latinamerikaner ännu gillar Washingtons nya ledare är den inledande smekmånadsperioden över. Frustrationen har börjat växa – och den är ömsesidig.

Latinamerikanerna hade hoppats på ännu tydligare förändringar: mindre militärt engagemang på kontinenten, slut på Kubaembargot en gång för alla, mer helhjärtat stöd för Honduras utsparkade ledare. USA är å sin sida besviket på sina sydliga grannars ovilja att pressa Kuba till ökad demokrati.

Latinamerika ska lika lite som andra världsdelar buntas samman. USA-relationen har olika karaktär i olika länder. Mexiko, som man delar 300 mil gräns med, är en nära bundsförvant, liksom Colombia. I båda länderna är Washington djupt involverat i kriget mot knarkkartellerna.

Den mest långvariga konflikten har USA med Kuba, som varit föremål för embargo sedan 1960-talet. Den senaste problemrelationen är med Venezuela, som under Hugo Chávez sätter en ära i att markera mot stormakten. Därför förvånar det knappast Washington att Chávez bygger vänskapsband med USA:s kanske främsta antagonist på världsscenen, Iran.

Svårare att svälja har varit att även Brasiliens president Lula visat förståelse för Irans kärnenergiprogram och ska resa till Teheran nu i maj.

Ett annat uttryck för att Latinamerika söker vägar vid sidan av USA är att den allamerikanska samarbetsorganisationen OAS, världens äldsta regionala organ, börjar tappa inflytande. Efter en colombiansk räd mot ett gerillafäste inne på ecuadorianskt territorium våren 2008 vände sig de latinamerikanska ledarna inte till OAS utan kallade till krismöte i Dominikanska republiken – utan att bjuda in den stora grannen i norr. Samtidigt har en flora av mer eller mindre potenta alternativa organisationer vuxit fram, där USA inte är medlem.

De fnurror på tråden som uppstått på sista tiden handlar till stor del om ovana vid ett nytt världspolitiskt läge, där banden är mer globala än regionala. Med tiden kommer sannolikt USA att hetsa upp sig mindre över att grannarna i söder utnyttjar sin givna rätt att utveckla vilka relationer de vill, och latinamerikanernas misstankar om onda dolda agendor i Washington kommer att avta.

Till syvende och sist är det ändå omöjligt att bortse från den geografiska närheten. USA:s export till Latinamerika är lika stor som den till EU. Länderna i västra hemisfären kommer alltid att ha en grannrelation. Förhoppningsvis blir den så småningom lika vardaglig, okontroversiell, lite trist – och god – som den till slut blivit i Europa.