USA:s tidningsvärld blöder

Nils Bruzelius visar mig runt på Washington Posts centralredaktion och noterar bekymrat att allt fler skrivbord står tomma. Det är ett resultat av ledningens senaste erbjudande till personalen om avgångsvederlag, ”buyout”. Redaktionen på cirka 650 personer ska före sommarsemestrarna ha minskat till strax under 600.

– Jag har varit här sedan 2002, och det här är den fjärde omgången ”buyouts” under den korta tiden, konstaterar Bruzelius när vi slagit oss ned i kafeterian.

Nils (ja, han har svenskt påbrå – mamma är svensk och han bodde i Sverige fram till fyra års ålder) arbetade i 28 år på Boston Globe innan han värvades till Washington Posts vetenskapsredaktion, där han i dag är biträdande chef.

– Det är klart att jag ville jobba på ”The Post”, en tidning som skrev världshistoria med Watergate­avslöjandet.

När han tillträdde var ekonomin lysande och upplagan steg. I dag ser det annorlunda ut. Tidningens börsnoterade ägare, Washington Post Company, redovisade första kvartalet i år en förlust på 19,5 miljoner dollar (155 miljoner kronor). Upplagan har minskat med 100.000 exemplar under en treårsperiod och ligger i dag på 642.000.

Washington Post har valt att försöka spara sig ur krisen genom att slå ihop avdelningar, göra en tunnare tidning och, inte minst, minska på personal.

Nils Bruzelius tillhör dem som kan utnyttja erbjudandet om avgångsvederlag. Han måste bestämma sig före maj månads slut.

– Jag tycker att jag har mycket kvar att ge trots att jag fyllt 61, och jag älskar mitt jobb. Men framtiden ser mycket mörk ut. Många på redaktionen är oroliga. Det är synd om kollegerna i 35-årsåldern som tänkt sig lägga undan till barnens collegeavgifter, säger Bruzelius.

En granskning av medie-USA visar att Washington Post långt ifrån hör till de hårdast krisdrabbade. Två storstadstidningar, Seattle Post-Intelligencer och The Rocky Mountain News i Denver, lade nyligen ned sina pappersupplagor, liksom den riksspridda Christian Science Monitor. Flera större tidningar, som San Francisco Chronicle, Philadelphia Inquirer och Chicago Tribune, har allvarliga problem och hankar sig i princip fram dag för dag.

Bara i år har 10.000 jobb försvunnit från amerikanska redaktioner. Och tidningarna fortsätter att blöda.

Att upplagenedgången framför allt beror på ändrade läsvanor – webb i stället för papper – är alla inblandade överens om. Den krympande upplagan har i sin tur minskat annonsörernas intresse. Höstens och vinterns massiva lågkonjunktur har bromsat upp annonsinflödet än mer, samtidigt som kostnader för papper och distribution stigit.

Nu är ju inte tidningsområdet den enda krisbranschen i den rådande amerikanska recessionen. Men många, inte bara de direkt drabbade, tycker att pressens kris är speciell och att den drabbar fler än tidningarnas ägare och deras anställda.

Sam Schulhofer-Wohl, professor i ekonomi vid Princetonuniversitetet, presenterade nyligen en studie över vad som hände med den lokala demokratin sedan tidningen The Cincinnati Post lagts ned vid årsskiftet 2007/2008. Det visade sig att i de kommuner där Cincinnati Post varit dominerande sjönk deltagandet i valet 2008. Antalet kandidater till olika förtroendeuppdrag minskade och de flesta av dem som redan satt på förtroendeposter blev omvalda.

”Om ett högt valdeltagande, ett stort urval kandidater och möjligheten att ställa valda politiker till svars får anses viktiga för demokratin, då håller vi med dem som beklagar tidningsbranschens nedgång”, skriver Schulhofer-Wohl i efterordet till studien.

Är tidningsdöden ett hot mot demokratin? Nja, riktigt så långt vill inte professorn gå. När DN når honom på telefon är han mer akademiskt försiktig:

– Det här är en begränsad studie, utförd på kort tid, och man ska nog inte dra alltför långtgående slutsatser av den, säger Sam Schulhofer-Wohl, men tillägger:

– Om man tar hänsyn till liknande studier från andra länder märks en tydlig trend: i nationer och regioner med låg tidningstäthet är valdeltagandet lägre och korruptionen mer utbredd än i områden med stor tidningsspridning.

David Simon, mångårig kriminalreporter på Baltimore Sun och numera känd som skapare av teveserien ”The Wire”, var mer rakt på sak när han i förra veckan deltog i en utfrågning i senaten med rubriken ”Journalistikens framtid”.

– De närmaste tio femton åren kommer korruptionen på lokal och delstatlig nivå att blomstra i det här landet, hävdade Simon. Han lade skulden på de ständiga nedskärningar som tidningarna tvingats till.

Bloggvärldens företrädare håller förstås inte med om att den papperslösa nyhetsförmedlingen hotar att utarma demokratin. Arianna Huffington, som äger och driver den mycket populära nättidningen Huffington Post med över sex miljoner unika besökare per månad, deltog också i utfrågningen.

Hon tror att de lokala papperstidningarna kan kompletteras med nättidningar som lutar sig mot så kallade medborgarjournalister. Dessa är skrivglada amatörer som skickar in intryck och iakttagelser till en lokal nätredaktion, där deras alster bearbetas av professionella journalister. Modellen har prövats med viss framgång, bland annat i San Diego.

Men Huffingtons idéer fick mothugg av David Simon:

– Att vara journalist är ett yrke som det tar tid att lära sig. Jag skulle inte kalla min granne som äger en lång vattenslang för ”medborgarbrandman”. Och god journali­stik kräver stora resurser. Det kostar pengar att skicka folk till Fallujah (i Irak) och att ha dem där dag efter dag, fastslog Simon, som sade att han kanske skulle ompröva sin inställning till nättidningar ”den dag jag ser en utsänd från Huffington Post dag efter dag bevaka Baltimores stadsplanekontor”.

Den avgörande frågan för papperstidningarna är: Varifrån ska pengarna till den kostnadskrävande bevakningen komma när merparten av läsarna tar del av nyhetsmaterialet på nätet, där det serveras gratis?

David Simon och många med honom menar att den enda vägen är att börja ta betalt för nätartiklarna.

Frågan är hur det ska gå till. Walter Isaacson, tidigare vd för CNN och nyhetsmagasinet Time, föreslog för en tid sedan ett system med ”mikrobetalning” där läsaren betalar för varje nedladdad artikel. Ungefär som när man köper musik på nätet genom Apples Itunes.

Men idén har bedömts som svår att förverkliga. Bland annat kräver systemet en ändring av USA:s konkurrenslagar. Dessutom står Itunes bara för en bråkdel av all musiknedladdning – fildelarna ligger minst ett steg före.

Kanske är det som nätdebattören Clay Shirky skrev nyligen: vi får finna oss i att leva i en övergångstid, ungefär som i början av 1500-talet, när Gutenbergs tryckpressar kom i allmänt bruk. ”Just nu är det lättare att se vad som är trasigt än hur det ska lagas”, skriver Shirky.

På Washington Post har Nils Bruzelius följt mig ned till tidningens entréhall ut mot 15:e gatan. Besökarna möts dels av det gamla: en del av en otymplig litotryckpress, dels av det nya: tidningens webbsida som ständigt uppdaterad projiceras på en storbildsskärm.

– Räknar man in nättidningen har ”The Post” aldrig haft fler läsare än nu. Samtidigt förlorar vi mer pengar än kanske någonsin tidigare, konstaterar Nils Bruzelius.

• Dela med andra
  • Facebook
  • Digg
  • Stumble Upon
  • Del.icio.us
  • Pusha
• Rätta artikeln
•  Textstorlek
• Tipsa
• Skriv ut