Kate Stewart går sakta nedför trapporna till Library of Congress, USA:s magnifika nationalbibliotek som ligger granne med kongressen och högsta domstolen på Capitol Hill. Hon har just avslutat en anställningsintervju.
– Fantastiskt ställe. Tänk, det finns nästan nittio kilometer bokhyllor därinne, säger hon när vi summerar intervjun på ett närbeläget Starbuckskafé.
– Jag hoppas så klart att jag får jobbet, men det verkade som om det är många sökande, tillägger hon.
Trettioåriga singeln Kate Stewart börjar bli luttrad vid det här laget. Sedan hon blev uppsagd från sin tjänst på ett arkivföretag den 14 januari i år, har hon sökt 70 jobb och blivit kallad till fem intervjuer – hittills utan framgång.
Och hon inte är ensam om att förgäves söka jobb. Denna krisens vårvinter har arbetslösheten i USA nått höjder som inte skådats på ett kvartssekel. Över 8 procent av amerikanerna går utan jobb. Statistiken visar dessutom att arbetslöshetsperioderna blir längre. Och andelen arbetslöshetsdrabbade med högskoleexamen eller collegediplom är den högsta sedan 1930-talets stora depression.
Kate Stewart hör till gruppen välutbildade utan jobb. Hon har gått två år på college, tagit en bachelor of arts, motsvarigheten till vår fil kand-examen, i historia och statskunskap på Iowauniversitetet, och dessutom genomgått en tvåårig specialutbildning till bibliotekarie.
– Egentligen ville jag satsa på att bli historieprofessor, men det skulle betytt alldeles för höga studielån. Så jag valde att bli bibliotekarie i stället, fast jag visste att arbetsmarknaden var lite knepig. Men jag har alltid älskat böcker, säger Kate, som är född och uppvuxen i Kansas City.
Hon blev färdig med sin utbildning sommaren 2007, med 80.000 dollar (drygt 700.000 kronor) i studieskulder. Första jobbet var ett halvårs vikariat på ett kommunalt bibliotek i Oregon. Kort därefter dök drömtjänsten upp: arkivarie på ett företag specialiserat på att sköta arkivhantering åt storföretag.
– Jag fick en månadslön på 3.700 dollar (drygt 30.000 kronor) vilket är väldigt bra för ett första jobb. Och chefen sa att de var oberoende av lågkonjunkturen – i dåliga tider gör sig företag av med sina arkivavdelningar för att spara pengar. Det skulle ge oss mer jobb, hette det.
Men chefens ord visade sig inte vara mycket värda. Efter knappt nio månader blev Kate Stewart uppsagd på grund av arbetsbrist.
– Det kom som en chock, säger hon i dag.
– Inte bara beskedet, utan sättet det hela sköttes på. Datorn stängdes genast av och jag blev beordrad att omedelbart tömma skrivbordet. Arbetskamraterna vågade knappt titta på mig och chefen, han höll sig borta. Det var som om det var mitt fel att jag blivit av med jobbet.
När Kate Stewart blev arbetslös försvann också hennes sjukvårdsförsäkring, som arbetsgivaren stått för. Arbetslösa kan ansöka om subventionerad privat sjukförsäkring, men en sådan lösning skulle ändå bli för dyr för Kate, som under arbetslöshetens första 170 dagar får 400 dollar i veckan i understöd. Därefter sänks ersättningen. Hyran för lägenheten i Centreville söder om Washington är 700 dollar i månaden.
– En privat sjukförsäkring skulle kosta mig 400 dollar per månad. Det har jag inte råd med. Så nu är det bara att hoppas att jag håller mig frisk. Ett läkarbesök skulle omedelbart spräcka månadsbudgeten.
– Jag skickar i väg ansökningar, ringer och pushar för mig själv, försöker vara aktiv. Men ibland tappar jag modet.
Kate Stewart är liten och späd, ger ett ganska försynt intryck. Men när hon kritiserar det samhälle som inte låter henne jobba, då vibrerar rösten av återhållen ilska och röda rosor träder fram på kinderna.
– Ja, jag är arg. Den amerikanska medelklassen har alltid blivit itutad att är man bara flitig och laglydig, då kommer det att gå bra för en. Jag och många andra unga har flyttat kors och tvärs över USA för jobb och utbildning, och vi skaffat oss skyhöga studieskulder. Ändå kan vi inte få jobb. Men de som skapade den här röran, de behöver inte oroa sig för sin privatekonomi eller sin framtid.
Nära en annan av Washingtons berömda byggnader, Vita huset, sitter Heidi Shierholz, doktor i nationalekonomi och arbetsmarknadsexpert på tankesmedjan Economic Policy Institute. Hon nickar dystert igenkännande när jag berättar om Kate Stewarts belägenhet.
– På grund av att det sociala skyddsnätet är så glesmaskigt, blir effekten av att kastas ut i arbetslöshet mycket värre i USA än i de flesta europeiska länder. Man riskerar att bli av med sin sjukförsäkring, arbetslöshetsersättningen är många gånger både låg och kortvarig. Bara ett fåtal amerikaner har någon ekonomisk buffert att tala om – 70 procent av USA:s hushåll har mindre än 6.000 dollar i sparpengar, säger Heidi Shierholz.
Hon har inte heller någon omedelbar tröst att skänka de arbetslösa.
– Nej, just nu är det becksvart, och det syns inget ljus i tunneln. Vill det sig illa kan var tionde amerikan gå utan jobb innan året är slut.
President Barack Obama och hans administration har försökt bekämpa den galopperande arbetslösheten med ett stimulanspaket. För drygt en månad sedan röstade den av demokrater dominerade kongressen – i stort sett utan hjälp från den republikanska minoriteten – igenom stödåtgärder för 787 miljarder dollar (6.400 miljarder kronor). Målet är att paketet ska skapa 3,5 miljoner nya jobb, eller ungefär lika många som försvann i USA förra året.
– Stimulanspaketet är bra men otillräckligt. USA behöver skapa 127 000 nya jobb i månaden bara för att hålla jämn takt med befolkningsökningen. I stället befinner vi oss i ett läge där närmare 600.000 jobb f ö r s v i n n e r varje månad, säger Shierholz, som inte tror att presidenten har något annat val än att snart sjösätta ett nytt mångmiljardpaket.
– Om ingenting görs kommer det att ta fyra fem år, kanske mer, innan vi kommer upp ur den här svackan. Men den tiden har inte Barack Obama. Han kan inte låta landet halta fram i flera år, med ökande fattigdom och ökande sociala klyftor. Obama har inget annat val än att försöka kicka i gång ekonomin – och det kommer att kosta både pengar och möda.