SANTIAGO.
Scenerna från militärkuppen i Chile 1973 sitter som etsade i minnet hos många svenskar. Detsamma gäller berättelserna om tortyren, de politiska morden och alla ”försvinnanden”. Men i dag är situationen radikalt förändrad i Chile.
Landet har i tjugo års tid styrts av center-vänsterkoalitionen Concertación, den ekonomiska tillväxten har varit hög och fattigdomen minskat. Chile är numera en av Latinamerikas mest stabila demokratier. Bara sex procent av befolkningen tror att en statskupp skulle kunna inträffa på nytt.
Kanske är det därför som kraven på en reformering av det demokratiska systemet börjat höras allt tydligare.
Att det finns ett missnöje bland stora delar av befolkningen står klart. Inte minst bland de unga. Inför valet på söndag har knappt 10 procent av dem som är under 29 år registrerat sig som väljare. Och det trots att denna grupp utgör nära en tredjedel av alla väljare.
Missnöjet handlar om flera saker. Men framför allt rör det sig om ett utbrett politikerförakt. Många är också frustrerade över att det är så svårt att delta aktivt i demokratin.
Det unika majoritetsvalssystem som utformades av Augusto Pinochets junta inför övergången till demokrati fungerar så att det alltid skapas två stora block. Det har bidragit till politisk stabilitet. Men småpartier och gräsrotsinitiativ stängs ute, medan kohandeln i kongressen lätt framstår som ett cyniskt realpolitiskt spel.
Det var detta system som Marco Enriquez-Ominamis utmanade när han lanserade sig som oberoende kandidat i första valomgången. Frågan som alla ställer sig nu är om hans väljare är villiga att lägga sin röst på en av de ”gamla vanliga” kandidaterna. Och i så fall på vem?