Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Hej !
Mitt DN Ämnen jag följer Sparade artiklar Kundservice Logga ut
Världen

Vad händer i Paris?

Bakgrund. Klimat

Varför ska 50.000 personer prata klimat i Paris? 

Klimatmötet i Köpenhamn 2009. Foto: TT.

De ska försöka lyckas med det som misslyckades på klimatmötet i Köpenhamn för sex år sedan. Målet för politiker och förhandlare är ett nytt bindande klimatavtal där alla världens länder bidrar till att minska eller i alla fall bromsa utsläppen av växthusgaser.  

Den franska regeringen är ordförande för just det här mötet men det är Förenta Nationerna (FN) som har det grundläggande ansvaret för klimatförhandlingarna. Det nya avtalet ska gälla från 2020. 

Utanför själva förhandlingarna kommer också tusentals personer från miljörörelsen, näringslivet och andra håll till Paris för diskutera klimatfrågor vid sidan om själva förhandlingarna. 

Varför är det viktigt? 

Foto: NTB
Uttorkade palmer i Spanien. Foto: NTB

Enligt FN:s vetenskapliga klimatpanel IPCC blir jorden varmare och människans utsläpp av växthusgaser är med stor säkerhet orsaken. Livsbetingelserna förändras på ett sätt som på många ställen kan bli ohållbara. Värmeböljor, torka, skogsbränder, skyfall, jordsked och översvämningar väntas bli vanligare. Fattiga länder är särskilt sårbara.

Varför blir jorden varmare? 

Det kallas för växthuseffekten. När halten av gaser som koldioxid och metan ökar i atmosfären minskar utstrålningen av värme från jorden. Koldioxid kommer exempelvis från fossila bränslen som bensin och kol. Jordbruket släpper ut mycket metan.

Har dom inte redan hållit på med det här i evigheter? 

 Ja, åtminstone sedan början av 1990-talet. Det första klimattoppmötet var i Rio de Janeiro i Brasilien 1992. Då hade forskarna i FN:s klimatpanel lagt fram sin första rapport som pekade på att det pågår en global uppvärmning och att människans utsläpp av växthusgaser med stor sannolikhet är huvudorsaken. I Rio antog man FN:s klimatkonvention som innebär att alla länder erkänner problemet och att man måste göra något åt det.

Det första klimatavtalet spikades i Kyoto 1997 och innebar att ett antal länder i den rika världen tog på sig att göra vissa minskningar av utsläppen. Kyotoprotokollet berörde dock bara en liten del av världens utsläpp. Sedan dess har man därför försökt skapa ett avtal där alla länder är med. Det gick man bet på i Köpenhamn men nu görs ett nytt försök i Paris.

Om det blev fiasko i Köpenhamn, varför skulle man lyckas nu?

 Visst, klimatmötet i Köpenhamn 2009 blev en besvikelse men mycket har hänt sedan dess. Det finns faktiskt skäl till försiktig optimism. 

Förnybar energi, inte minst solceller, har blivit mycket billigare. Utvecklingen av nya batterier har lagt grunden för ett genombrott för elbilen. Allt fler företag inser att det är lönsamt att göra affärer på ett grönt och hållbart sätt. Det gör att fler länder ser möjligheter där man tidigare mest såg problem.

Ännu en viktig förändring är att USA och Kina, som förut var väldigt misstänksamma mot varandra, istället har börjat samarbeta om klimatet.

Chanserna att komma överens är också större eftersom avtalet byggs upp på ett nytt sätt. Istället för att tvinga på länderna uppifrån vad de ska göra, får de själva utforma sina klimatplaner. Det minskar risken för att någon ska hoppa av avtalet.

Vad vill länderna göra då för att stoppa uppvärmningen?

Det är väldigt olika från land till land och skälet till det är att länderna är väldigt olika. Dessutom är löftena formulerade på olika sätt vilket gör det svårt att jämföra dem. 

Europeiska unionen (EU), där Sverige ingår har lovat att sänka utsläppen med 40 procent till 2030, jämfört med hur det såg ut 1990. Kina och USA har istället valt 2005 som jämförelseår, vilket är mindre ambitiöst eftersom utsläppen var högre 2005 än 1990.

Är det verkligen rättvist att vissa länder lovar mycket mindre än andra?

Vad som är rättvist finns det väldigt olika åsikter om. Det har skapat mycket gnissel i klimatförhandlingarna. 

Tittar man på läget idag så är Indien ett av de länder som släpper ut allra mest. Indierna själva tycker det är ett mycket orättvist sätt att räkna. De pekar på att landets utsläpp per invånare är mycket små jämfört med till exempel EU-länderna och USA. 

Vi måste prioritera att bekämpa fattigdomen, säger Indien och andra länder där stora massor lever i armod. De tycker att de rika ländernas historiska skuld till uppvärmningen också måste vägas in. Även om ett land som Sverige sänker utsläppen i dag så har vi släppt ut stora mängder växthusgaser under den tid då vår höga levnadsstandard skapades.

Sedan finns det länder som Ryssland där de svaga klimatlöftena snarare beror på låga ambitioner.

Är jorden räddad om de kommer överens i Paris?

Nej, långt därifrån. Världens länder har enats om målsättningen att hålla den globala uppvärmningen under 2 grader, jämfört med nivåerna före industrialiseringen. Dit kommer Parisavtalet inte att nå eftersom den sammantagna effekten av ländernas klimatplaner inte är tillräcklig. De klimatplaner som har presenterats inför mötet pekar snarare mot en uppvärmning kring 3 grader. 

För att lyckas måste alltså ambitionsnivåerna höjas efter hand. EU och Sverige hör till dem som strider för att ländernas åtaganden ska utvärderas och kunna utökas vart femte år, så att man successivt närmar sig tvågradersmålet.

Alla håller ju med om att utsläppen måste minska. Vad är det då man har så svårt att komma överens om?

Det kostar att rusta samhället för extremväder. Foto: Robert Rocha/AP.

För det första är själva avtalet i sig en utmaning, att formulera det på ett sätt som är tillräckligt skarpt utan att samtidigt skrämma bort någon. 

Pengar är också en stridsfråga. Att de rika länderna måste betala för insatser i de fattigare länderna står klart, men exakt hur det ska gå till återstår att se. Det handlar också om att ge alla länder tillgång till den teknologi som behövs för en grön omställning.

En annan fråga som delvis handlar om pengar är hur vi ska rusta våra samhällen för de klimatförändringar som redan är oundvikliga. Det kan handla om värmeböljor, stormar, skyfall med mera. Särskilt utsatta är låglänta fattiga länder som Bangladesh och små önationer som hotas av översvämning. Här är det också en stridsfråga vilka garantier dessa länder ska få i avtalet för att de rika länderna hjälper dem.

Så vad är det rent konkret de ska göra i Paris?

Foto: AP

Avspärrning vid skogsbrand i Indonesien. Foto: AP

Först kommer stats- och regeringschefer på blixtvisit för att skänka glans åt invigningen. Sedan börjar ländernas förhandlingsdelegationer slitet med att få fram en avtalstext som alla kan ställa sig bakom. Inför mötet finns ett utkast på 55 sidor men där är i stort sett allt omstritt utom avsnittsrubrikerna. I övrigt är det fullt av olika alternativ till formuleringar.

Texten kommer nu att manglas under otaliga möten, första veckan på tjänstemannanivå, andra veckan med ländernas klimatministrar på plats. Det franska ordförandeskapet och FN:s klimatsekretariat har till uppgift att organisera och underlätta processen.

Så här jobbar DN med kvalitetsjournalistik: uppgifter som publiceras ska vara sanna och relevanta. Rykten räcker inte. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik. Läs mer här.