Samtidigt försöker omvärldens kommentatorer och bedömare att bena upp varför det gick som det gick: handlade det om en katastrofal underskattning av Ahmadinejad eller var det ett exempel på ett riggat val?
Ahmadinejads jordskedsliknande segersiffror, 63 procent mot 34 för den reforminriktade utmanaren Mir Hossein Mousavi, ifrågasätts av många. Men det är inte särskilt troligt att valet skulle bli ogiltigförklarat på grund av de högljudda protester som pågår i Teheran.
Den islamiska republikens regim har genom Revolutionsgardet och den paramilitära Basiji-milisen närmast full kontroll över säkerhetsläget. Polis spärrade på lördagen av Mousavis kampanjhögkvarter för att hindra protester. Det förekom också våldsamma sammanstötningar mellan oppositionsanhängare och kravallpolis, men det var oklart hur omfattande de var.
Mousavi och hans anhängare gjorde anspråk på att ha vunnit valet, och han kallade den centrala valkommissionens besked om att Ahmadinejad vunnit en definitiv seger för ett ”farligt spel”.
– Jag protesterar personligen starkt mot de uppenbara oegentligheterna och jag varnar för att jag inte tänker ge upp, sade en upprörd Mousavi enligt nyhetsbyrån Reuters.
– Följden av ett sådant handlande av vissa myndighetspersoner hotar den islamiska republikens grundpelare och kommer att leda till tyranni.
En kommitté som har bildats av de tre oppositionskandidaterna har vänt sig till Väktarrådet, som består av konservativa mullor och jurister, med krav på att valet underkänns. Den som ytterst har avgörandet i sin hand är Irans högste ledare, ayatolla Ali Khamenei. Han manade till lugn och att alla måste stödja ”den valde presidenten” – en tydlig signal om att han är tillfreds med valutgången.
Vilka förklaringar finns då till att – nu lätt chockerade – iranska och västliga bedömare fick så fel i sina förutsägelser om valutgången?
Den ena är att man har tagit grovt miste på den iranska allmänna opinionen, och talat med ”fel” iranier för att grunda sina analyser på. Det är inget onaturligt att källorna får en slagsida åt reformistsympatisörer – de tillhör den urbana medelklassen och talar ofta samma språk som sekulära västerlänningar.
Därmed skulle det ha skett en motsvarande systematisk underskattning av Ahmadinejads stöd i den fattiga och djupt religiösa folkmajoriteten. Det kan finnas ett inslag av självbedrägeri även i Mousavis kampanj: på hans webbsajt förutspåddes seger i minst 21 av 30 av landets provinser (medan Ahmadinejads egen webbsajt trodde på minst 60 procent för den nuvarande presidenten).
Många bedömare har fångats av den senaste veckans uppblossande entusiasm hos Mousavis anhängare. Den tog verklig fart efter en historiskt hård tv-debatt mellan de två huvudmotståndarna.
Den direktsända konfrontationen följdes av tiotals miljoner iranska väljare och har kallats för den mest öppna debatten under den islamiska republikens 30-åriga existens. Som den iranske bloggaren Saeed Kamali Dehghan konstaterade: ”Om det fanns en tid då kritik mot presidenten och expertrådets chef var tabu i Iran, så är den tiden över”.
Efter debatten strömmade tiotusentals unga iranier ut på gatorna och ropade slagord som ”Ned med Ahmadinejad”, ”Ned med diktatorn!” och ”Ahmadi-bye-bye!”. Det talades om ”Mousavis gröna tsunami” (vilket syftade på Mousavis kampanjfärg). Men demonstranterna syntes mest i den norra, förmögna delen av Teheran. Att även Ahmadinejads anhängare samlades – i betydligt större skaror – rapporterades nästan inte alls i internationella medier.
Den andra förklaringen är massivt valfusk, främst i form av manipulation av valsedlar. Det är naturligtvis ingenting som kan uteslutas, särskilt med tanke på den totala kontroll över röstförfarandet som den islamiska republikens administrativa maktorgan (där Ahmadinejad har sin förankring) förfogar över.
Men konkreta bevis på valfusk är svåra att få belägg för. När jag under mitt senaste besök i Teheran diskuterade fenomenet valfusk med olika kategorier iranier har deras svar varit: visst förekommer det fusk (till exempel då Ahmadinejad valdes år 2005), men att oegentligheter i de iranska valen i första hand ligger på ett annat plan.
Framför allt handlar det om att det mäktiga islamiska Väktarrådet stoppar ”olämpliga” kandidater från att delta i valet. Och att statsledningen kontrollerar massmedierna.
Redan innan röstningen var över anklagade Mousavi myndigheterna för valfusk. Det saknades valsedlar på flera orter, vilket skulle ha hindrat miljoner väljare från att rösta. Under valdagen ska också mobilnätet ha blockerats för sms-meddelanden, som Mousavi-kampanjen använt sig av, liksom Mousavis webbsidor. Men det är tveksamt om detta kunde vara avgörande: den förkrossande majoriteten av fattiga iranier på landsbygden är inte flitiga mobilanvändare och sitter inte på internetkaféer.