Välkomna till landet där allting är bra

Söndagsfiskare Kim Yong Il är en 33-årig tryckeri­ingenjör på den största tidningen Rodong Sinmun. När vi möts nere vid Daedongfloden sker det spontant. De genuint artiga och trevliga följeslagarna A och B från kulturkommittén, som följer mig i vått och torrt, tillåter en kort intervju utanför programmet.

- Kim Yong Il, presenterar sig fritidsfiskaren.

- Precis som ledaren? undrar jag.

- Nej, nej, Kim Yong Il. Inte Kim Jong Il, säger han.

Vi talar om luften och vattnet i Pyongyang, och om fisken som kan ätas utan rädsla för miljögifter.

- Visst finns det tidningar i väst som är fria från regeringskontroll? undrar Kim nyfiket.

- Självklart, vad tycker du om det?

- Det låter normalt för press i väst, men här är den politiska kontrollen kraftfull, och en tidning för arbetarpartiet som vår bör vara kontrollerad av regeringen, säger mannen.

En enda gång har han och resten av nationens befolkning hört sin ledares röst. Det skedde 1992 när Kim Jong Il vid en ceremoni i samband med arméns 60-årsdag uttalade orden: Ära till folkets heroiska militär.

Det var två år innan Kim Jong Il tog över fadern Kim Il Sungs livsverk som envåldshärskare i vad som formellt heter Demokratiska folkrepub­liken Korea, men som i resten av världen brukar kallas Nordkorea, och som de senaste åren hotat med att kunna framställa kärnvapen, och som i tio års tid fått omvärldens hjälp att bekämpa hungern i landet.

Varför skulle Kim Jong Il tala mer?

Han kan allt, vet allt, har lotsat nationen genom svårigheter och ger korrekta instruktioner i stort som i smått. Folket vet dessutom redan om det. Det är vad alla säger mig under en vecka i landet.

Retorik är övervärderat. Berättelser från unga år ger bättre verkan. Kim Hye Sim säger att hon var två tre år när hennes föräldrar sa att mjölken hon drack kom från Kim Il Sung. Att maten hon åt producerats tack vare den store ledaren.

- Det är så vi lär oss av föräldrar och i skolan när vi är små, berättar hon stående framför Kim Il Sungs barndomshem, där hon guidar besöksgrupper.

För ett år sedan framkallades vilda spekulationer runt om i världen när porträtt av Kim Jong Il som tidigare hängt bredvid fadern Kim Il Sungs tagits ned på olika platser i Pyongyang. Hösten 2005 är ordningen återställd. Vad som hände är det ingen utomstående som vet, men bilder av sonen hänger nu åter bredvid fadern.

Elva år efter att det slutna rikets grundare Kim Il Sung dog styr sonen landet fortsatt längs samma väg och inget tyder på en närastående kollaps. Tvärtom har greppet hårdnat. Informationen som strömmar in från omvärlden är ännu minimal. Mobiltelefoner har förbjudits.

På gatan i huvudstaden Pyong­yang bär åtta av tio invånare nålar i kavajslag och på jackor med bilden av Kim Il Sung. Så även fritidsfiskare Kim Yong Il, men han är en av få människor som varken nämner Fadern eller Sonen.

Några dagar senare stöter vi ihop med ett brudpar utanför en ishall. Stan tycks plötsligt överhopad av brudpar på jakt efter en plats att låta fotografera sig på. Ro Yong Ok och Kim Kyong Su har valt parkeringsplatsen utanför ishallen. De ska snart hem till lägenheten och en middag med hela släkten.

- De ska ha fyra barn på en gång, säger brudgummens best man och skrattar innan de försvinner i bilen.

De sa heller ingenting om de stora ledarnas förträfflighet. Kanske hann de inte.

Pyongyang är extra putsat i år. Huvudstaden har alltid varit Nordkoreas skyltfönster. Här finns både el och rinnande vatten, åtminstone för det mesta, och inför arbetarpartiets 60-årsdag fick hus nya lager färg. Det är en stad med enorma monument, breda gator, vackra tunnelbanestationer och Hotel Koryo, ett tvillingtorn 45 våningar högt. Där bor jag i en vecka på våning tio utan att någonsin se skymten av någon annan gäst.

I frukostmatsalen berättar två tyska affärsmän, boende på 29:e och 30:e våningen, att de också har sina våningar för sig själva. Känslan av kuliss förstärks med tiden.

På kvällen är utsikten från to­pp­­restaurangen i hotellet inte så slående som den borde. Pyongyang är en mörk stad när kvällen kommer. Elbristen gör sig ständigt påmind.

Utanför hotellet håller någon välvilligt ut armarna så att jag inte ska gå ut i gatan och bli överkörd av en bil som närmar sig hundra meter bort. Biltrafiken har tätnat i Pyongyang de senaste åren, men den är troligen fortfarande glesare än i någon annan huvudstad i världen.

Trafiken dirigeras med robotlika rörelser av de så kallade trafikflickorna som står i korsningarna. Elaka, utländska tungor säger att det är säkrare med manuell dirigering än med trafikljus, om elavbrott skulle inträffa, men i koreanska ögon skänker flickorna bara skönhet åt staden.

Trafikflickorna består, men Pyongyang förändras, säger utlänningar som bor i staden. En restauranggata har vuxit fram. Försäljningen av tv-apparater verkar ha ökat. Det finns tecken på att gapet mellan fattiga och rika snabbt ökar. Någon svält råder inte i huvudstaden hösten 2005, men att lyckas få saker bekräftade i Pyongyang låter sig inte göras.

Två ekonomer vägrar svara på frågan hur hög en genomsnittlig lön i landet är. De tiger ihärdigt om vad som ser ut som en galopperande inflation.

- Alla i Pyongyang har en tv, en del har två så att de kan ge bort en till barn som flyttar hemifrån, upplyser en av följeslagarna från kulturkommittén under en promenad. En vanlig månadslön är på 20.000-30.000 won, säger han.

Visst syns tv-antenner på hustaken, men de är märkvärdigt få. Och den normala månadslönen är bara 2.000-2.500 won, berättar senare internationella hjälparbetare med mångårig erfarenhet i landet. Det är 150 kronor, omräknat efter den officiella växelkursen, men mindre än en tia vid kursen som används i praktiken.

Tio kronor i månaden således. Det är mindre än vad en lunch kostar på de nya restaurangerna.

Nordkoreaner har fri sjukvård och utbildning, lägenheten är gratis, kostnadsläget är lågt, men hur det går ihop är en gåta, utom att det beror på att de tvingats bli överlevnadskonstnärer.

Folk kommer i alla fall gående med glasspinnar i munnen på Pyongyangs gator. Och Hugh Gollan, som är vd för Korea Maranatha Enterprise, som arbetar med mikrofinanser till affärsidéer, talar på skämt och allvar om ett glassindex.

- För två och ett halvt år sedan fanns det ingen massproducerad glass i Pyongyang, nu finns det glass med olika smaker, med olika strutar och inslagna i olika papper, vilket tyder på viss ekonomisk utveckling, säger han.

Förutom fisk, kött, ris, kimchi och Pyongyangs stolthet de kalla nudlarna, finns numera också restauranger som serverar pizza och hamburgare. En servitris i en nyöppnad inrättning frågar om lunchpizzan smakar som i mitt eget land. Hon ler när hon får ett ja till svar.

På mönstersjukhuset är apparaturen importerad från Europa, tack vare den stora ledaren Kim Jong Il. Här sker 15.000 födslar om året, och hit transporteras kvinnor från hela landet som ska föda trillingar eftersom det finns resurser och eftersom trillingar ger landet tur. Hittills har 355 trillingfödslar ägt rum på förlossningssjukhuset och då belönas pappa och söner med silversvärd och mamma och döttrar med guldringar.

Medelvikten på de nyfödda är annars mellan 3,5 och 4 kilo, upplyser barnmorskan Rim Un Hi, via en telefon och bildförbindelse inifrån förlossningsavdelningen. Rätt stora guldklimpar de små koreanska kvinnorna föder. Men så är födelsevikt också ett känsligt ämne i ett land som är stolt över sitt system, men där svälten tagit livet av minst ett par miljoner människor de senaste tio åren.

- Jag är så glad att det blev en son, säger Kim Yong Sim, mamma till en fem dagar gammal pojke i ett vilorum. Han kan gå med i armén och försvara vårt land.

Hon vill gärna ha fler barn, det var lite smärtsamt, men tack vare den utrustning som den store ledaren försett sjukhuset med så gick det lite lättare, säger hon.

- Pojken vägde 3,6 kilo när han föddes och var 72 centimeter lång, fortsätter hon.

Sjuttiotvå centimeter lång!?

- Ja, 72 centimeter, upprepar hon och får stöd av en gynekolog och följeslagare A, som ger sig in i en förklaring om att koreaner kanske föds stora och blir mindre som vuxna, medan det är tvärtom med västerlänningar.

Följeslagare B griper in och talar om missförstånd när han förstår att uppgiften ter sig löjeväckande.

En annan gång vidhåller en biträdande generaldirektör vid utrikeshandelsdepartementet envist att skörden i Nordkorea i år ser ut att fördubblas jämfört med fjolåret.

Sydkorea passerade Nordkorea i BNP per capita först på 70-talet. När Sovjetunionen och östblocket rasade började Nordkoreas ekonomi falla handlöst. Sedan dess har lögner fått upprättahålla skenet. De har varit nödvändiga eftersom Nordkorea alltid presenterat sig som en annan del av samma nation, som en annan regering för ett Korea, som haft rätt att styra landet eftersom den gett medborgarna ett bättre materiellt liv. Numera är BNP per capita minst tio gånger mindre i nord än i syd.

Det mesta av vad nordkoreaner vet om det moderna livet i Sydkorea har de troligen lärt genom smyginspelade videoband med sydkoreanska tvåloperor som sägs cirkulera. Plötsligt blev till exempel hårmodet bland män i Pyongyang längre, precis som i Sydkorea, innan det kom ett påbud om korta frisyrer förra året.

- Det är normalt i mitt land att män gillar kort frisyr, fastslår An Su Kil vid frisersalongen i hälsokomplexet Changgwang.

Samtidigt har tanken på återförening med syd vuxit sig starkare. När sydkoreanska turister sätter sig på läktaren på May Day stadion för att se vad som ska bli en tekniskt briljant genomförd Arirangfestival, blir de varmt mottagna av den nordkoreanska publiken. Återföreningstemat syns på många ställen. När och hur det skulle gå till i praktiken är det ingen som har en aning om.

Utanför stadion har militärer i långa led sjungit innan de gått in på läktarna. Sammanlagt ska vi bli uppemot 60.000 åskådare på arenan.

Producenten Paek Un Su tackar den store ledaren när vi talas vid. Kim Jong Il ligger bakom massföreställningen med sina instruktioner, säger hon.

- Utan Kim Jong Il hade det inte blivit så här bra. Han är inte bara outstanding som ledare utan också som konstnärligt geni. Vi kan också vara känslomässiga under hans kloka ledarskap, säger producenten.

Senare undrar följeslagare B om jag verkligen förstått att föreställningen kan ske bara tack vare den store ledaren.

Då börjar det kännas tjatigt.

På arenan uppträder tusentals dansare i olika akter, i olika scener. Tolvtusen barn sitter på ena läktaren med färgade kort de växelvis håller upp över huvudet. Bilder skapas av hur livet i den Demokratiska folkrepubliken Korea ter sig, det är det glada lyckliga livet, med nöjda medborgare, och leende barn som tackar den stora ledaren för sin lyckliga barndom. Bilder växer fram av mönsterjordbruk, militärer och nybyggda kraftstationer. Det är blommor och sloganer som "Snart börjar informationseran". Dessutom en stad med Pyongyangs siluett, en kvällsbild varifrån det strålar ljus ur varje fönster.

- Är det Pyongyang i framtiden? undrar jag.

- Nej, det är Pyongyang i år, säger en av följeslagarna.

Kanske måste man se på bilden i ljuset av idén med Juche, den säregna ideologi som Kim Il Sung skapade. Vid foten till det 170 meter höga stentornet tillägnat Juche-idén försöker en guide få mig att förstå ideologin. Det misslyckas. I västerländska öron låter det som en hemkokt kommunism, byggd på disciplin, nationalism, isolering och gudadyrkan av ledaren. Allt tänkt för att ingen utomstående makt ska kunna ockupera landet och för att en och samma familj ska kunna behålla makten.

Men det är tydligen fel. För Kim Il Sung sa att det är människan som är gud. Fast i praktiken är det han själv. Någon mer avgudad ledare är svår att föreställa sig i världen och en vanlig torsdag köar tiotusentals nordkoreaner till glasmontern där han för evigt vilar i Kumsusan.

Om det hade varit Kim Il Sungs porträtt som i fjol försvunnit från byggnaderna i Pyongyang i stället för sonens, hade det definitivt signalerat nya vindar.

- I andra länder förändras systemet så ofta att folket lider av de ständiga skiftena. I vårt land sker inga förändringar. Vi är stolta för att vara självständiga efter att ha varit kolonialiserat av Japan. Här bygger vi ett lyckligt liv åt folket, säger Kim Hye Sim, guiden utanför Kim Il Sungs barndomshem.

Vid Pyongyangs grundskola nummer 4 fortsätter stafetten. Här studerade Kim Jong Il i femte klass, mellan februari och augusti 1954. Han skrev ett poem som nu hänger på väggen i ett rum. Han avancerade snabbt till posten som ordförande i barnens fackförening. Lektionssalen där han var elev används i dag för lektioner i hans och hans pappas lära.

I källaren på järnvägsstationen i Pyongyang är det inte tal om putsad fasad. Jag går dit en kväll på egen hand i jakt på en toalett och upptäcker ett väntrum med lågt i tak där människor finns överallt, stående på golvet och sittande på träbänkar i väntan på tåg. Svaga lampor ger ett dunkelt sken. Överallt finns stora tygbagar. De är landsortsbor som varit i huvudstaden och handlat, och som nu väntar på att återvända till sin landsända. Det ser ut som en scen från 1800-talet.

En annan kväll har några dussin män samlats i en lokal som servar öl. De står vid bord täckta med något som liknar vaxdukar. Två män beställer tillsammans in tretton halvliter öl på en gång, för att fira eller glömma.

Följeslagarna har inte förbjudit mig att gå ut själv från hotellet, men de ser helst gemensam samvaro. Bilder, upplyser de varje dag, får bara tas efter att ha frågat den som ska fotograferas, varvid det i nio fall av tio blir ett nej. Särskilt från invånare som kånkar tunga bördor på ryggen, vilket skulle kunna få landet att se fattigt ut.

Nordkoreaner ska det visa sig har en paranoid inställning till västerlänningar med kameror. De känner sig förrådda av bilder som spridits i världspressen, och som inte visar det lyckliga liv de skulle vilja leva.

I Nordkorea använder man fötterna. Och bär saker på ryggen. Bussarna är alltid fulla. Cyklarna har blivit fler, men i princip är det bara meningen att nordkoreanen ska kunna ta sig från hemmet till arbetet. Inte tillryggalägga andra avstånd, förklarar en utlänning i Pyongyang.

Det finns flera telefonsystem. Ett är till bara för utlänningar. Mobilsystemet blev för svårt att kontrollera och stoppades i fjol. Internet finns inte, annat än som mejlservice för högt uppsatta personer. Hela samhället är fragmentiserat för att ingen annan än toppskiktet ska få överblick. Det krävs tillstånd för att resa mellan olika orter i landet.

Troligen har de själva inte full översikt över sitt land, säger en annan utlänning i Pyongyang, och syftar på den högsta ledningen.

Men i karaokelokalen känner sig många hemma och atmosfären blir avslappnad. Vi går till en karaokerestaurang en kväll, och där får nordkoreaner ett annat ansikte än i Hollywood där de blivit den senaste stereotypen av ärkeskurk. På karaokebarer sjungs kärlekssånger och då får koreaner fuktiga ögon och lena stämmor.

Ett par dagar senare är stämningen borta. En militär vill titta i min kamera. Jag har sett tre män följa efter mig på gatan och när de får syn på en militär ber de honom stoppa mig. De vet att kameran är full av vanvördigt bildmaterial.

Men i kameran finns bara kort på gångtunnlar och höghus, inte ett känsligt motiv ens i ett misstänksamt land som Nordkorea.

Ändå blir det uppståndelse på hotellet och en av följeslagarna från kulturkommittén går också igenom kameran. På kvällen hukar han i vestibulen utanför en restaurang, där han av en händelse avslöjas.

- Varför följer du efter mig? frågar jag.

- Jag följer inte efter dig, säger han. Det var vakterna på hotellet som sa att du var här. Jag kom bara hit för att hjälpa till med beställningen.

• Dela med andra
  • Facebook
  • Digg
  • Stumble Upon
  • Del.icio.us
  • Pusha
• Rätta artikeln
•  Textstorlek
• Tipsa
• Skriv ut