Kampanjen var stenhård, valdeltagandet var högt och så vitt man kan bedöma utan anmärkningsvärda oegentligheter. Det gör att den väststödda 14-marsrörelsens seger i Libanons parlamentsval inte kommer att bli seriöst ifrågasatt. Den av Hizbollah ledda prosyriska oppositionen erkände sig också besegrad. ”Vi förlorade valet”, medgav en högt placerad oppositionskälla för nyhetsbyrån Reuters.
Utgången av söndagens libanesiska val måste i första hand ses som ett allvarligt bakslag för Iran och Syrien, som satsat stora resurser på att deras klientrörelser – de shiamuslimska partierna Hizbollah och Amal och den kristna Fria patriotiska rörelsen – ska stärka sin ställning i Libanon. Iran har på senare år flyttat fram sin regionala maktposition i Mellanöstern avsevärt, inte minst genom Hizbollah och palestinska Hamas, men nu blev det ett åtminstone tillfälligt stopp för expansionen.
Samtidigt är resultatet en framgång för USA och Saudiarabien, som kraftigt har backat upp den sunniledda regeringen under premiärminister Fuad Siniora. Hizbollah är terrorstämplat i Washington. Koalitionens starke man är annars Saad Hariri, son till den 2005 mördade miljardären och expremiärministern Rafik Hariri, och många väntar sig nu att han tar över som ny regeringschef.
Enligt de preliminära officiella resultaten får den regerande sunniarabiskt-kristet-drusiska koalitionen 71 av de 128 platserna i Libanons parlament. Detta är i princip oförändrat – ett mandat mer än den tidigare ställningen. Det oppositionella blocket fick 57 mandat. Med tanke på att såväl den shiadominerade oppositionen som de flesta oberoende bedömare väntat sig att oppositionen skulle vinna med en knapp majoritet, måste utgången betraktas som en överraskande stor seger för 14-marsrörelsen.
Inför valdagen hade Amal och Hizbollah proklamerat valet som en folkomröstning om ”väpnat motstånd”, en hänsyftning på att rörelserna håller sig med en starkt beväpnad militärstyrka som framgångsrikt stod emot Israels krig sommaren 2006. Den styrkan har regeringen i Beirut inte kunnat förmå att låta sig avväpnas.
I och med att de flesta valkretsar – fler än 100 – är etniskt/religiöst sammansatta och därmed förutbestämda att vinnas av antingen en sunni- eller shiamuslimsk kandidat. Som väntat vann shiapartiernas kandidater i de södra delen av landet, södra Beirut och Bekaadalen. De kristna väljarna är splittrade på de två huvudblocken, den högerinriktade provästliga Libanons styrkor och exgeneralen Michel Aouns Fria patriotiska rörelse.
Därmed stod det egentliga slaget i de kristna valkretsarna. Trots att de kristna inte utgör mer än drygt en tredjedel av valmanskåren ges de enligt landets sektbaserade författning hälften av parlamentsplatserna.
Trots en något stärkt ställning för 14-marsrörelsen innebär resultatet inte att Libanon med någon säkerhet kan se fram emot en stabil politisk framtid. Det är mycket annat än valresultat som avgör hur Libanon styrs. Det senaste året har landet haft en nationell samlingsregering, där Hizbollah i praktiken har disponerat en vetorätt. Den positionen lär inte Hizbollah uppge efter detta valutslag. Eller som Hassan Fadlallah, en ledande parlamentsledamot från Hizbollah, sade i en nykter kommentar efter valet:
– Oavsett resultatet kommer det inte att förändra den känsliga balansen. Libanon kan bara välja samstämmighet.